Tänk dig att ha en kamp varje dag du vaknar, en kamp om total utmattning.
En kamp om att göra allt det där alla andra kan göra bara sådär.
En kamp om all den ångest, stress och oro du påverkas av varje dag.
En kamp om att orka vara kvar i en värld som inte tillhör dig.
Tänk dig att allt du gör stjäl tredubbelt av den energi du bär på, att du ständigt är trött, att du aldrig känner dig pigg, utvilad eller fräsch.
Tänk dig att du ibland varken kan röra dig, stå, gå eller ens prata på grund av den trötthet och den extrema ångest du utsätts för dagligen.
Tänk dig att du har värk i kroppen, huvudvärk, magproblem, känner yrsel, illamående, ont öronen osv på grund av ångest och för de perceptioner du är känslig för.
Tänk dig att vara känslig för närhet, att inte vilja bli kramad, eller rörd överhuvudtaget.
Tänk dig att förlora all koncentration du har bara genom att någon tappar en penna, eller någon ställer ner en kaffekopp.
Tänk dig att bli sviken av din familj, sjukvården, skolan och samhället.
Tänk dig att du inte har någon som förstår dig.
Tänk dig att ständigt känna dig ensam och inte ha några vänner men att du vill ha, men inte kan för du vet inte hur man tar kontakt eller hur man samtalar.
Tänk dig att du får höra att du kan mer om du bara vill, att du är lat, när du redan gjort precis allt du kan och lite till..
/ Nastasia