Jag känner sorg

Jag känner sorg över att ingen någonsin någon gång i mitt liv kommer att förstå hur slitsamt det är att leva mitt liv med de problem och diagnoser jag har. Jag känner mig så fruktansvärt ensam. Jag är så fruktansvärt ensam. Fysiskt sett är jag kanske inte ensam, men jag känner mig ensam. Jag är helt tom inuti. Ingen förstår mig, ingen känner mig på riktigt, ingen vet hur jag har det, ingen, ingen, ingen... Det spelar ingen roll hur mycket eller hur många gånger jag skriver eller berättar hur det är eller hur jag upplever det, ingen kommer ändå aldrig någonsin att förstå.
Jag känner sorg över att jag aldrig någonsin någon gång kommer att få vara helt fri. Jag vet att mycket har förändrats i mitt liv det senaste året, och att jag är mer fri än tidigare. Jag känner ändå sorg att jag aldrig någonsin kommer att få uppleva livet fullt ut i frihet. Jag har mina funktionshinder som hindrar mig.
Jag lever det bästa livet jag kan leva men jag kan ändå känna sorg för det liv jag aldrig kommer att få uppleva..
/ Nastasia