För varje dag, för varje timme och för varje minut som går blir min oro, nervositet, skräck, ångest, ja kalla det vad ni vill, bara värre och värre. Som en tickande bomb, som när som helst kan explodera och jag faller djupt. Jag vill inte riskera att det händer på min vistelse på lägret. Jag drömmer dagligen om att jag faller och att jag är på läger. Jag är livrädd, skräcklagen för mig själv. Jag är rädd att jag ska få en panikattack och ha extrem panikångest. Jag vet att jag kommer att ha det extremt jobbigt de första dagarna. Jag vet att det kommer att bli så. Det är inget jag bara säger, jag vet. Jag är bara rädd att det inte släpper efter ett par dagar, att hela vistelsen blir jobbig. Jag har sovit borta förr, men det är inte många eftersom varje tillfälle har varit ett trauma i sig. Jag fattar inte ens varför eller hur jag kunde ge mig i på det här frivilligt. Jag förstod nog inte riktigt vad det innebar. Jag trodde nog, precis som alla andra, att "jag är så mycket bättre nu och att inga problem finns". Det är bara bullshit. Det är bara tack vare min medicin som det funkar "så bra". Visst är det sant att jag mår bättre och har mindre ångest, men den finns ändå där, varje dag. Jag vet inte vad jag ska göra och jag har kommit så långt att om jag ställde in lägret vore det de dummaste jag kunde göra..
/ Nastasia
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar