Idag efter mitt psykologsamtal som för den delen var väldigt tungt idag, körde jag till jysk helt själv och köpte mig en skohylla. Jag hade mycket otur väl där.. Inget var som jag hade föreställt mig. Jag kände panik men kunde ändå samla mig och någorlunda fokusera. Många gånger kände jag för att bara springa ut där ifrån och köra hem. För som sagt var inget som jag föreställde mig. Jag trodde verkligen att parkeringen för det första skulle vara en riktig parkering. Så var det inte. Det såg mer ut som på en bensinmack. Inga linjer, inga skyltar, inget. Jag blev osäker på var man fick parkera att jag satt kvar länge i bilen och funderade på vad jag skulle göra. Jag tvekade från och till.
Ska jag köra hem? Eller ska jag parkera här där jag står som känns mitt i allt? Eller ska jag försöka hitta en annan plats? Jag bestämde mig för att köra försiktigt framåt men då tutade en tjej i en annan bil på mig eftersom det var trångt för henne att komma ut från parkeringen att jag fick backa tillbaka till min plats.
Vad gör jag nu? Jag har redan gjort bort mig innan jag ens kommit in på jysk. Jag bestämde mig för att stanna där och gå in. Det fick bära eller brista med den parkeringen. Det stod ju faktiskt två andra bilar bredvid mig. När jag väl kom in på jysk började jag genast leta efter skohyllorna. Jag hittade dem ganska snabbt med min desperata avsökningsblick som mer liknar en tjuvs än en kunds.. Till min förvåning fanns inte några paket att ta själv. Inga alls. Jag förstod att jag var tvungen att be om det i kassan.. Det värsta som kunde hända hade just hänt. Jag måste prata.
Tänk om jag blir stum? Det får bara inte hända. Oturligt nog var det kö till kassan vilket gjorde att paniken bara steg. Hjärtat slog fortare och fortare och jag började kallsvettas. Vid det läget kändes flykt som den enda lösningen. Jag hade stått där rätt länge och säkert sett helt crazy ut att om jag hade gått hade det sett ännu mer crazy ut. Jag stod kvar. Stel som en pinne och rädd som en hare.
Inte få panik, inte få panik, upprepade jag i mitt huvud. Det blev min tur efter vad som kändes som hundra år.
Jag ska ha en sån skohylla som står där borta, kunde jag få ur mig medans jag pekade där den stod. Kassörskan var trevlig men blev osäker på vilken skohylla jag menade. Det förstod jag, men jag tänkte att jag skulle visa henne. Hon stod bara kvar och frågade om jag visste något om skohyllan som tex priset.
Ja, den kostar 269 kr..... den är 70 bred..... eeeehh.... DEN ÄR VIT! Jag ville ju för allt i världen inte få fel färg! Hon visade mig skärmen på datorn där hon tagit upp skohyllan. Det var den. Så nu var det värsta över tänkte jag så jag började slappna av medan kassörskan hämtade min skohylla på lagret. Men just då ber hon om betalning och jag blev genast orolig eftersom jag ännu inte fått någon skohylla.
Ska jag inte få någon skohylla? Just då frågade kassörskan om jag hade bil. Jag svarade tveksam ja, eftersom jag blev orolig varför hon ville veta det. Jag var tydligen tvungen att köra och hämta skohyllan själv vid varumottagningen..
Vaaa sa du? Varumottagning? Det är ditåt, sade hon och pekade.
Du menar ditåt? frågade jag och pekade åt samma håll för att försäkra mig om att det blir rätt. Det var det. Jag satte mig i bilen och körde dit. Jag ställde mig sedan vid lagret och väntade på personal men ingen syntes till. Än en gång kände jag panik.
Alltså jag går snart och kör hem. Till slut kom hon som också var i butiken när jag var där. Jag sade att jag skulle hämta en skohylla men självklart hade jag inte kvittot med mig. Panik.
Jag ska bara hämta kvittot i bilen, sade jag och så gick jag iväg. När jag sedan kom tillbaks var hon inte där.
Alltså jag orkar snart inte mer. Jag törs inte ropa eller säga något. Jag fick tyst stå stilla och vänta på att bli sedd. Vilket jag blev till slut och jag fick min skohylla. Jag gick mot bilen, låste upp och skulle öppna bagageluckan. Det gick inte. Jag försökte både länge och väl och på alla de sätt, men det gick inte. Vad ska hon tro om mig? Först inte kvitto med mig, sedan försöker jag bryta mig in i min egen bil... Jag hade dessutom otur med att råka låsa bilen att jag inte kom in alls. Jag var inte långt ifrån att gråta även fast jag snabbt kom på felet och kunde komma in. Skohyllan fick jag dock lägga i baksätet. Jag körde hem och bilresan gick hur bra som helst förutom att det började pipa i bilen.
Vad är det nu? Först lät det som en lastbil som backar att jag knappt registrerade det. Jag tittade till slut på instrumentpanelen och där lös en lampa. Bakluckan var öppen.
Detta är inte min dag, tänkte jag. När jag sedan kom hem och fick stängt luckan och burit in skohyllan, kunde jag inte komma in i lägenheten... Nyckeln gick inte att vrida runt. Som om det inte var nog kunde jag inte få ner dragkedjan på jackan. Jag fick be personalen om hjälp som till slut kunde öppna min lägenhetsdörr... Detta är en av mina sämre dagar.
/ Nastasia
