Jag skulle träffa min psykolog. Hon kommer alltid ut och hämtar mig i väntrummet, men idag kom det ut en man. Det var den manliga psykologen som också finns där på riktigt. Han kallade på mig med mitt förra namn (som är för jobbigt och hemskt för att ens nämnas här) på ett sådant äckligt sätt och jag blev fly förbannad och flög på honom. Han bara hånskrattade åt mig, tog tag i mig och bar mig in på rummet utan att ge mig någon uppmärksamhet. Han satte mig i stolen mittemot honom och för att jag inte skulle kunna flyga på honom igen, var mina handleder fastspännda i armstödet. Jag var så förbannad att jag vägrade svara honom på något. Jag skulle inte ge honom den äran. Dessutom tog det emot. Spärren var låst, jag kunde inte prata. Han började ställa frågor om sådant han inte borde veta, sådant bara min psykolog vet. Det skrämde mig och jag kunde inte svara. Och varje gång jag inte svarade så straffade han mig genom att ge en örfil. Det blev rätt så många.. Till slut så orkade jag inte och började prata. Allt det jag pratat med min psykolog om var jag tvungen att förklara. Han ifrågasatte alla mina beslut, allt jag gjort eller inte gjort och straffade mig med en örfil. Ibland svarade jag inte och jag fick en örfil. Allt var mitt fel. Du kunde gjort så, eller sagt så, då hade det aldrig hänt. Till slut orkade jag inte hålla minen och jag utbrast i gråt som övergick i panik. Jag blev helt galen. Skrek, spottade och fräste mot honom. Men jag kunde inget annat än att sitta kvar. Han satt mittemot mig, nöjd och bara hånskrattade åt mig. Och strax därefter vaknade jag...
Okej, det var bara en dröm men känslan sitter i ännu. Den kändes så verklig!
/ Nastasia
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar