Min skoltid var en pärs att ta sig igenom. Jag hade det svårt med kompisar och med skolarbetet. På den tiden visste ingen om de problem och diagnoser jag har idag. Jag kämpade som ett djur för att hinna i kapp mina jämnåriga. Fuskade mycket i skolan. Jag bläddrade i boken men läste inte till exempel. Jag lurade lärarna genom alla år i skolan. Viss hjälp av speciallärare fick jag men de visste inte problemet och därför blev inte hjälpen ultimat, dessutom hade jag inte förtroende för dem och kunde inte prata med dem. Mitt problem låg i autismen, social fobin, dyslexin, och ADDn. Jag var tyst hela fjärde klass, jag pratade ingenting mer än hemma. En klasskompis fick mig att sakta börja prata men det var inte förrän i sjätte klass som jag kunde prata med lärarna igen. Jag hade svårt med stora klasser, skolmiljön, ljudet, ljuset, koncentrationen, uppmärksamheten och ovanpå det inlärningssvårigheter med läs och skrivsvårigheter. Idag kan jag sucka och skratta lätt för mig själv, att skolan inte såg detta. De såg mig, men inte hela mig. De såg bara en tyst, snäll och försiktig tjej som faktiskt gjorde bra ifrån sig på prov. De anade inte alla de timmar jag satt på kvällar och helger för att komma i kapp det alla andra gjorde i skolan men som jag inte kunde. Att jag ens klarade grundskolan utan att gå om en enda klass och fick betyg, är helt otroligt med tanke på den lilla hjälp jag fick. Det var faktiskt en klasskompis som hjälpe mig mycket, även om vi inte såg det så då. Hon förhörde mig inför alla prov och glosförhör. Oftast kunde jag inte eftersom jag inte hade läst på. Hon sade då svaren och jag lärde mig på så vis. Utan henne hade det inte gått. Jag hade fått gå om eller gå IV-programmet. För övrigt i skolan med kompisar, var det svårt. Jag hade det svårt socialt och jag var udda. Udda är inte bra i skolan. Udda i skolan är ett offer för mobbning. Psykisk mobbning var det mest av. Tjejernas viskningar, suckar, blickar och hånskratt. Jag blev alltid vald sist på gympan till exempel. Ingen ville heller ha mig i gruppen när det var grupparbeten. Jag mådde väldigt dåligt under min skoltid. Jag hade det jobbigt i skolan och hemma. Jag trivdes verken eller. Jag kände mig annorlunda och udda redan på dagis och i skolan blev den känslan mer påtaglig. Jag förstod att jag var det men inte varför. Trodde att jag bara var sen i utvecklingen och skulle bli som alla andra, men den känslan försvann ganska snabbt och jag blev mer och mer ängslig. När jag gick i sjunde klass syntes det mer och mer att jag inte mådde bra och kuratorn på skolan kopplades in. Jag gick och pratade med henne ända fram till nionde klass. Det var inte regelbundet hela tiden men jag gick till henne lite då och då. Hon bröt sin tystnadsplikt mot mig och jag tappade snabbt förtroendet för henne. Klasskompisen i skolan började allt eftersom undra varför jag drog mig undan och "mådde dålig". Jag kunde inte svara på varför jag mådde som jag mådde eller gjorde som jag gjorde. Jag tänkte inte på det, jag försökte bara överleva. Hon lämnade mig på grund av det i halva nionde klass.
Det är svårt att beskriva hur det var för mig under skoltiden. Jag var alltid trött, hade mycket ångest, mådde dåligt, hade det svårt med uppmärksamhet, koncentration och läs och skrivsvårigheter men det var ju inget jag eller någon visste om då.. Det går inte att beskriva de känslor, det hålet och den tunga börda jag bar på varje dag på grund av det. Och ovanpå det ha det svårt hemma och mobbningen i skolan. Det går inte att beskriva... Jag kan bara säga att jag är evigt tacksam att den tiden nu är över..
/ Nastasia
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar