Att resa har alltid gett mig jättemycket ångest. Jag mår jättedåligt långt innan, under och efter resan. Det är ovissheten. Allt från packning, till hur vi tar oss till flygplatsen, om vi hinner, hur det ser ut på flygplatsen och hur det är i det andra landet. På grund av det här, har jag inte rest mycket. Men jag har ändå varit i Turkiet med min familj två gånger, 1998 och 2005, och i England (Wales) ett antal gånger. Sedan har vi rest mycket inom Sverige, hyrt stugor och besökt olika nöjesfält. Lisseberg (bodde på hotell), Ölands djur och nöjespark (bodde på hotell) och Bonbonland (bodde i stuga). Eftersom min mamma och pappa visste om mina problem, valde de ofta att hålla resor hemliga för mig. De packade till mig och samma dag kunde de säga att vi skulle åka. Även om det är jobbigt i och med min autism med plötsliga händelser, var det också bättre ibland eftersom jag inte hann tänka och få jättemycket ångest. Det är jobbigt tycka sånt här är jobbigt. Blir tårögd av att skriva det här, för jag vill inte tycka det är jobbigt. I skolan följde jag sällan med på klassresor. Jag blev bokstavligen fysiskt jättesjuk innan vi skulle resa men samma stund som jag fick besked att jag fick stanna hemma, blev jag frisk igen. Ibland blev jag tvingad att följa med, men än idag ser jag de resor som något hemskt. Jag hade ständig ångest, mådde jättedålig och kunde få panikattacker. Två resor som jag finns mest är Tysklad i årskurs 9, det var hemskt. Jag grät mycket och gick med ett ständigt hål inom mig. Jag hade också väldigt ont i bröstet och svårt att andas. Vi var borta i tre dagar, tror jag, men för mig kändes det som tre månader eller något. Jag hade ingen kompis i klassen då heller så jag umgicks med en elevs mamma, det gjorde inte saken bättre.. Jag ville bara hem. Sedan så var det resan i 2:an på gymnasiet till Stockholm. Fy för! Jag gick på samtal med kuratorn på skolan långt innan resan, sedan med två lärare också. Jag trodde att jag skulle vinna och slippa åka med, men ikke. Jag var tvungen. Det var riktigt hemskt! Jag satt med min svensklärare på bussen dit. Sedan när vi kom till Stockholm skulle vi bo på ett vandrarhem. Jag och två tjejkompisar. Det kändes bra, men jag kände mig ändå inte trygg. Ganska snabbt när vi anlänt, skulle vi gå i Stockholm med kompass och karta. Jag fick panik. Grät floder. Mina kompisar gick och jag stannade kvar på vårt rum. Men självklart kallade de på en lärare. Min svensklärare. Vi pratade länge och till slut kom vi fram till att jag slapp göra det. Vi gick en lång runda och bara pratade. Senare samma dag skulle vi till en stor matsal och äta alla 80 elever. Jag tvingade mig själv dit. Men då var alla elever redan där. Jag fick panik igen. Sprang ut därifrån och tillbaka till mitt rum och grät. Fy för vad hemskt det var!
Det var inte ens det här jag skulle skriva om.. Det var ju min favoritresa. Jag vet ingen. Bara tanken på att resa ger mig ångest. Jag trivs bäst hemma i min säng och mina rutiner. Tråkigt, men sant..
/ Nastasia
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar