Efter inlägget igår kväll började jag gråta. Jag grät i min ensamhet, i tystnaden, i min lägenhet. Jag kunde höra de andra utanför. Jag hörde skratt, prat och jag hörde teven. Själv satt jag och föraktade mig själv, men bara för en liten stund. En annan boende ville ha ut mig vid teven och jag ville så gärna det också att jag torkade mina tårar, gick ut och låtsades som inget hade hänt. "Är du trött?", fick jag som fråga på mina våta, röda och ledsna ögon. Om det ändå vore så enkelt, om det ändå vore så enkelt....
Idag gråter jag igen. Jag gråter för att jag saknar Chilly. Jag gråter för att Trixie inte är den hund jag vill att hon ska vara. Jag gråter för att jag inte kan uppnå de krav jag och alla andra har på mig som hundägare. Jag gråter för att jag än en gång måste erkänna mig misslyckad. Jag gråter för att jag ska behöva lämna ifrån mig min hund, min vän, min bebis. Jag gråter. Jag gråter. Jag gråter.
/ Nastasia
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar