Jag kom dit med färdtjänst iklädd mjukis och keps och inte duschat på flera dagar.. Ögonen hängde och jag hade mörka ränder under ögonen. C såg direkt att inte allt stod rätt till. "Du ser väldigt dämpad ut. Har det hänt något?". Jag kunde inte förmå mig att säga det. Jag skämdes något så fruktansvärt, men mest av allt var jag livrädd. Jag fick dock fram en viskning, "Det hände något igår.". C fortsatte att ställa frågor kring händelsen och jag kunde sakta börja prata mer och mer. Efter våra 45 minuter hade jag sagt allt jag kom ihåg och mindes. Hon ville ta kontakt med min läkare på psyk för en medicinsk bedömning. Jag sade att det var okej, men helst ville jag inte göra honom orolig och sätta stop för min nya ADHD-medicin. Jag tillät även C att prata med de i personalen som var med mig under händelsen då de kunde ge en annan beskrivning av allt som hände.
Sagt och gjort, efter vårt möte ringde C till psyk och förklarade läget. Läkaren blev orolig och ville sätta stop för min medicin direkt. C förklarade då precis det jag och hon hade pratat om, att den faktiskt fungerar bra och att ingen egentligen vet om det är den som är orsaken till det som skedde. OK, tyckte läkaren, men vi ska ta en dag i tagen. Händer det igen, måste jag direkt in till psykakut och eventuellt sluta tvärt med min medicin... Fyfan! Det vill jag inte ska hända! Varken att det händer igen, eller psykakut, eller sluta med medicinen... FAN! FAN! FAN! Jag är så jävla rädd! Hela dagen har jag gått som på nålar och varit rädd att det ska ske igen.
Jag fick i alla fall en extra tid till C nästa vecka. Sen får vi se vad som händer framöver... En dag i taget, antar jag.. :S
/ Nastasia
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar