Nyss var jag på väg ut med Trixie på en långrunda men jag valde att gå hem igen efter att vi strax utanför min lägenhet möttes av en påkörd katt. För många kanske inte det är något speciellt men för mig var det. Det är inte vilken katt som helst, även om det till viss del är det. Det är en katt från en trädgård inte långt ifrån där jag bor. En katt som förra våren är en av de 4-5 kattungarna som föddes och växte upp där. Katten är drygt ett år gammal och jag har mött honom (jag kallar den för honom för att göra den mer personlig) eller hans sykon ofta när jag varit ute. Jag känner mycket för djur även om jag är en hundmänniska. Jag känner för alla djur. Och jag känner mig skyldig katten en ceremoni med tända ljus och ett tal. Av respekt för er läsare, lägger jag självklart inte upp någon bild på honom. Jag vet inte varför men jag känner ungefär likadant som om det vore min katt, min vän.Farväl lilla katt. Även om jag varit en främling för dig, har jag varit med dig från det att du varit en väldigt liten kattunge till ungkatt. Jag kände inte dig så väl men jag har mött dig många gånger och vi har hälsat på avstånd, då du varit skygg och ovan vid människor. Jag är glad att jag fått träffa dig, ledsen att vi inte ses igen. Hoppas du har det bra där du är. Farväl kära katt.
Vila i frid <3
/ Främling
Nej nu vet jag inte vad jag ska göra, känner mig sjukt ledsen, men inte deppig. Tänker mycket på honom.
/ Nastasia
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar