Det var meningen och tänkt att Vellingeblomman skulle bli något kul, men istället blev det en kamp med flashbacks och mycket ångest. Jag trodde aldrig att en plats från ens förflutna kunde göra så mycket med en och ge så många känslor, men tydligen.. Jag var nära på att gråta flera gånger men kämpade emot.
Jag klarade mig vägen dit och där, men insåg att jag var tvungen att passera platsen på vägen hem också. Skulle jag klara det? Jag var så nära på att gråta redan då, att det inte fanns en chans att jag skulle klara av den platsen en gång till.. Jag kände panik. Det fanns ingen återvändo. Jag var fast. Eller? Jag kom på iden att fråga om vi kunde ta ett annat håll hem, men skulle jag klara av att säga det utan att brista ut i gråt? Det tog emot något så fruktansvärt och jag fick försöka många gånger innan det till slut kom fram några ord. Självklart var det inga problem att lösa, men hur kunde jag vara säker på att det andra hållet inte passerade platsen i alla fall? Det kunde jag inte med säkerhet veta och jag satt på helspänn hela vägen hem. Som tur var passerade vi aldrig platsen igen. Men fy för vad hemskt att ha passerat där en gång! Det vill jag aldrig göra igen! Jag mår fortfarande inte bra trots att det var två timmar sedan vi kom hem. Jag känner mig nedstämd, rädd och smått panikslagen.. Att en enda plats kan göra så mycket med en är helt otroligt.. Eller kanske inte egentligen om man vet bakgrunden till platsen........
Nej nu får jag sluta skriva innan jag avslöjar för mycket. Det är för hemskt för att ens nämnas här.. Jag kan bara säga att det hände för flera år sedan och att det har koppling till den platsen...
/ Nastasia
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar