Jag känner mig ensam, ledsen, nedstämd och ångestfylld. Kommer jag någonsin att bli helt fri från dessa känslor? Nej. Livet är ständigt en kamp. Så är det för alla, men för oss med neuropsykiatriska funktionshinder är det mycket mer än så. Jag hatar mina diagnoser. Varför skulle just jag få dem? Och varför skulle just jag bli utsatt för allt hemskt som jag blivit utsatt för? Varför kunde jag inte bara bli normal? Ja, ibland önskar jag att jag var normal. Slippa vara så känslig för allt och lätt bli påverkad av ångest. nedstämdhet, stress och oro. Vem hade jag varit utan mina diagnoser? Det kommer jag aldrig att få veta..
Ska lägga mig tidigt ikväll, helst nu.. Vill bara sova bort alla problem och hoppas att jag vaknar till ett bättre jag imorgon.. För just nu vill jag inte leva...
/ Nastasia
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar