Bara för att det är osynligt för er, betyder inte det att det inte existerar för mig, inom mig..

Konichiwa! Jag är som ni vet i hemorten hos mamma och pappa. Sitter i en fåtölj i vardagsrummet vid teven med dem och känner mig nere :( Gjorde det lite smått igår också men nu är det värre. Jag kände på mig att det skulle bli så här, att pappa inte kommer ta tag i bilsökandet till mig. Jag kommer aldrig få bil om han ska fixa, samtidigt som jag inte vill att någon annan ska fixa det.. Jag vill bara att han ska tycka det är lika viktigt som jag.. För jag behöver hålla igång körningen eftersom jag lätt tappar det annars. Jag kan inte prata med honom heller, för att han är otrevlig och onykter. Han lyssnar inte på vad jag har att säga. Jaja, jag har i alla fall ett körkort, det kan jag tacka honom för. Bil blir när det blir, antagligen..

Egentligen är jag mest nere för hur mina brorsor och min svägerska är mot mig och var idag. De kritiserar mig och min livssituation. De tycker jag lever lyx som inte "behöver jobba" och får pengar. Ursäkta men är det lyx att inte kunna klara av att jobba och att leva på existens minimum? Jag kan inte köpa vad jag vill och jag har en väldigt snål ekonomi. Jag tror fan det knappt är någon som förstår hur slitsamt det kan vara att leva med de diagnoser och problem jag har. De som förmodligen kan förstå, är de som själv har ungefär samma problem. Jag kämpar varje dag för att kunna leva, orka leva, det är en kamp som aldrig tar slut. Jag får ofta beröm över hur duktig, och självständig jag är, eller har blivit. De kan säga det med glädje. Men de kanske inte kan förstå, hur tufft det kan vara, att vara självständig och att klara mycket själv. Det är väldigt mycket ansvar, som tar ofantligt mycket energi. Det var inte lätt att ta körkort, bara för att jag klarade det. Det var väldigt tufft och många gånger övervägde jag att ge upp. Det är ingen som kan förstå hur mycket jag fått offra och kämpa bara för att kunna ta mig till lektionerna.. Det är inte heller så att jag kan städa med ro. Många gånger är jag så trött att jag knappt orkar stå upp, eller röra mig. Vad jag nästan än gör, så själ det trippelt av den energi jag bär på. Jag blir väldigt lätt påverkad av ångest, stress och oro. Jag är nästan aldrig heller utvilad, pigg eller fräsch. Jag är mer som en trög zombie. Det kan vara svårt att förstå men eftersom jag aldrig är pigg och påverkas lätt av ångest, stress och oro, påverkas även min kropp utav det. Jag har ofta värk i kroppen och är spänd på grund av mycket ångest. Vissa dagar har jag så ont och är så svag att jag inte kan hålla i saker utan att tappa dem. Jag får ofta magproblem på grund av den stress jag utsätts för. Jag kan väldigt lätt få huvudvärk, bli illamående och yr, få ont i ögonen eller öronen på grund av de perceptioner som jag är känslig för. 

Varje dag är en kamp mot total utmattning. 

Och ni sa att jag lever i lyx och gärna vill byta liv med mig? Jag bytar gärna till ett liv utan diagnoser..

Jag funderar alvarligt på att bryta kontakten helt med mina brorsor, för deras syn på mig och åsikter, syns långa vägar i deras bemötande gentemot mig. Deras blickar, deras kommentarer, deras energi, allt. De utstrålar det så tydligt att de hatar mig, eller åtminstonde tycker illa om mig. De tycker jag ska "skärpa mig", då fixar allting sig, jobb och så. Varför tror så många att jag inbillar mig? Bara för att det är osynligt för er, betyder inte det att det inte existerar för mig, inom mig..

Är så jävla pissed off nu.. Bäst jag slutar skriva innan det spårar ur helt.. 

/ Nastasia