Jag bär ständigt en tung vikt på mina axlar och jag går ständigt med ett hål inom mig.

Även om det har gått några dagar, även om jag har hittat på saker och även om jag gråtit inför dem, ändrar det inte min känsla jag bär inombords. Jag känner mig för mycket.. Det är en jättejobbig känsla att jag får ångest för att jag hela tiden måste hålla tillbaka mitt sätt att vara på. Jag får inte vara mig själv längre, för då blir jag en börda för andra.. Jag har varit osynlig och utan röst så länge att jag inte kan hejda min besatthet av uppmärksamhet och av att prata. Jag har egentligen alltid pratat för mycket, speciellt hemma, men i skolan och ute bland folk var jag stum. 

Det värsta jag vet är negativ uppmärksamhet, jag blir grymt generad, gråtfärdig och ibland till och med panikslagen. Ni vet sådan uppmärksamhet när man gjort något fel eller någon bara kommenterar något du gjort. T ex nu när personalen sagt att jag varit för mycket, att det finns fler än bara jag, eller när någon tillrättavisar mig.. Jag blir så sjukt ångestfylld att jag oftast vill dö. Jag klarar verkligen inte av det.

Jag bär ständigt en tung vikt på mina axlar och jag går ständigt med ett hål inom mig på grund av all ångest jag har dagligen. Och jag känner mig så sjukt ensam att jag vill vara bland folk, men väl där känner jag mig ensammare än ensammast..

Finns det något ljus i detta mörker?

/ Nastasia