Jag har gråtit och blottat mig inför en personal idag. Jag blev så fruktansvärt ledsen, arg, besviken och hatisk mot mig själv. Jag ville så gärna gå på halloweenfesten idag, göra mig fin och känna mig fin, men det blev inte så. Jag kände på mig, dagar innan, att jag inte skulle få hjälp och inte få känna så. Jag är inte fri, som många tror, att jag kan prata helt obehindrat. Ja, när det kommer till allmänt prat, är jag väldigt spontan och pratar mycket, men när det kommer till att blotta sig och berätta för någon annan hur jag upplever eller känner, blir jag låst precis som tidigare. Visst kan jag berätta hur jag känner eller mår, men det bär mig emot och oftast kan inte inte greppa en känsla direkt när den kommer utan att det oftast har gått väldigt lång tid innan jag kunnat greppa den.
Jag behöver mycket stöd när det gäller aktiviteter rent socialt och att personen bara finns där för en. Jag behöver någon som går med mig, pratar med mig och finns vid min sida hela tiden. Jag behöver någon som ser mig, som är uppmärksam på mitt mående och som puschar på. Jag behöver även någon som flera dagar innan pratar med mig om hur aktiviteten går till in i minsta detalj där jag kan ställa frågor kring det jag är osäker på. Sedan behöver jag även någon som hjälper mig med hår, smink och kläder vid speciella aktiviteter som t ex denna halloweenfest. Jag hade verkligen försökt få fram min oro och osäkerhet flera dagar innan och jag hade lyckats be om hjälp med hår och smink. Jag hade även uttryck min oro genom att säga att jag kanske inte ville med. När det sedan kom till kritan, den dagen, hjälpte ingen mig.. Jag var stressad att inte hinna bli klart till 16 redan kl 11 och ville redan då byta om, men försökte lugna mig själv och intala mig att jag skulle spilla på kläderna till dess. Efter lunchen var min oro, stress och ångest så stark att jag inte kunde göra någonting och jag insåg att jag aldrig skulle bli så fin som jag föreställt mig. Jag var då helt övertygad om att jag inte skulle dit och sade det till personalen. De frågade självklart varför jag inte ville och jag kunde få fram några ord om att det varit väldigt luddigt. Det värsta var att en personal hade kommit in till mig lite tidigare och frågat varför jag inte mådde så bra just denna dag. Ja, säg det. Hon berättade för mig att det faktiskt finns fler personer på detta boende, att jag inte kan få all uppmärksamhet och det tog knäcken på mig. De är minst två personal, ibland fyra och de har inte tid att hjälpa mig. Jag är allmänt väldigt krävande och pratar mycket, och jag förstod då att jag helt enkelt är för mycket, en belastning för dem. Jag kände att jag inte ville fortsätta träna då det alltid har varit jobbigt och problematiskt att få personal att kunna följa med mig. De blev sura på mig och trodde att jag straffade dem för att de inte kan tillgodose mina behov. Vid det laget var jag så sjukt ledsen att jag bara ville dö. De andra gick iaf på festen, och jag och två andra boende och en personal stannade kvar. Personalen och jag började prata om att jag måste förstå att jag inte kan få uppmärksamhet hela tiden, och det kändes ungefär som om jag inte får lov att finnas, att jag är till besvär, att jag inte duger, att jag är mindre värd osv osv osv... Jag började gråta inför henne. Jag kan inte hjälpa att jag är född så här, superkänslig för allt. Jag är mer känslig än 98% av normalbefolkningen enligt ett test jag gjort. Jag blir känslig så fort bara någon är minsta lilla irriterad, vilket personalen var den morgonen. Dessutom kramade en boende mig hårt och höll fast mig den morgonen att jag fick panikkänslor. Jag hade det redan tufft på morgonen alltså. Jag vet inte vad jag mer ska skriva. Det känns som om det kvittar vad jag säger, vad jag skriver, ingen kan ändå förstå hur det är att leva MITT liv..................
/ Nastasia
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar