Jag har sagt det innan och jag säger det igen, jag har inte samma relation till Trixie som med Chilly. Jag vet om det. Jag vet att jag oftare borde gå längre rundor, göra saker, leka och träna med henne. Jag vill göra allt detta. Det vill jag, men jag har ingen ork eller lust eller vad man ska kalla det. Jag känner mig som en bitter hundägare som helst velat att Trixie skulle kunnat Sitt innan hon ens hört ordet. Innan har jag inte kunnat sätta fingret på vad det är som gör det så svårt med Trixie när det var så lätt med Chilly. Men egentligen är det en ganska enkel förklaring. Jag är fortfarande i en stor sorg efter Chilly. Jag saknar henne så fruktansvärt mycket att det gör ont. Det är speciellt jobbigt när jag och Trixie är på samma platser, går samma rundor, leker samma lekar eller tränar samma trix som med Chilly. Jag har inte riktigt fattat det tidigare.
Ikväll har jag dessutom tittat på gamla videoinspelningar på Chilly från valp till vuxen. Jag är så grymt ledsen nu och jag kan erkänna att jag gråter i just denna stund när jag skriver detta. Fyfan... Jag känner mig som en sån fruktansvärd hemsk människa för att jag inte tar hand om Trixie på rätt sätt. Det värsta är att jag inte kan ta tillbaka de 1,5 år jag har gjort fel även om jag blir bättre nu.. Hon är förstörd för livet och det är MITT fel för att jag inte kunnat sluta tänka på Chilly. Alla säger jämt att Trixie aldrig kan bli Chilly. Vet ni vad? JAG VET! Alla har alltid åsikter om en men ingen kan förstå den smärta jag lever med varje dag. Min bästa vän, min bebis, min hund fick jag ta det hemska beslutet om att avliva bara 3 år ung efter att hon varit sjuk i en dödlig sjukdom i minst ett år vad vi vet säkert. Kan ni förstå den smärtan!? Nej, det kan ni inte. Jag har autism, adhd, social fobi, dyslexi och psykisk ohälsa, de tillsammans och även individuellt gör mitt liv jävligt jobbigt att leva och jag möter mycket oförståelse, missförstånd, dömande och kritik på grund utav det. En hund är inte som människor, för hundar förstår, dömer inte, är tillgivna och kärleksfulla på ett villkorslöst sätt. Jag hade aldrig fått uppleva den kärleken, den närheten, det kärleksfulla bandet, den glöden och lyckan förut. Jag tog nog hand om Chilly bättre än genomsnittet i Svergie då jag var hemma på heltid och kunde ge henne all min tid. Det var precis efter att jag varit inlagd på psyk vid flera tillfällen och då jag som mest var nergången i min depression som jag skaffade Chilly, i augusti 2009.. Det är ingen som kan förstå vad hon har betytt för mig och att hon faktiskt räddade mitt liv, för det var för henne som jag orkade kämpa.
Jag mår så sjukt dåligt just nu att jag vill ta livet av mig, men självklart vet jag precis som många av er som läser, att det bara är en tillfällig känsla.. Nu tänkte jag försöka sova eftersom jag borde sovit för länge sedan, men inte haft lust till vilket jag egentligen inte har nu heller... Men men, godnatt då folket!
/ Nastaisa
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar