När ångesten tar över..

Ikväll skulle vi på boendet med all personal ha julfest. Jag hade inte värderat, funderat eller tänkt något speciellt på det förrän just idag när det skedde. Jag var ensam från 13-17 då det började 17.  På de 4 timmarna hann jag tänka mycket, sedan gjorde det inte lättare att vi under lunchen pratade om att ingen förstår mig och direkt tar en personal åt sig och typ skäller ut mig. Seriöst! Ta en chill pill och lugna ner dig! Det är en känsla jag har, en upplevelse som inte är personlig mot någon. Jag är väldigt ensam om hur jag känner och jag är ensam om mina diagnoser bland de jag känner. Hon kan säga vad hon vill, men jag vet vem jag är. I alla fall, då jag sedan var ensam under eftermiddagen byggdes ångesten upp mer och mer. Till slut när klockan var 16.45 och jag var påklädd i finkläder, kände jag paniken. Jag vågade inte gå ut till de andra. Jag hörde att där var folk och jag hatar att komma ut när folket redan är där. Jag kände mig hyfsat lugn ändå och skickade iväg ett sms till personalen om de kunde hämta mig. De minuterna som gick efter att jag skickat iväg smset var en plåga och evighets långa. Jag hann tänka, fantisera och filosofera om hur jobbigt det skulle bli ju längre tiden gick. Klockan hann bli över 17 innan personalen svarade. Då hade jag redan fasat för det värsta och jag grät i min ensamhet eftersom jag kände mig misslyckad, barnslig och löjlig. När klockan sedan var 17.15 kom en personal in till mig, då var ångesten så stor att jag kände en panikattack var på väg om jag skulle ut till de andra. Jag och personalen pratade och hon lugnade mig med att det bara var folk jag kände och inte alls så många som jag trott. Fyfan vad utelämnande, pinsam, löjlig och hemsk jag kände mig. Varför ska jag känna så här? Varför ska det vara så svårt och jobbigt hela tiden för? Vi gick i alla fall ut gemensamt till slut.
Alla satt redan där och det var sjukt jävla pinsamt och jobbigt att sätta sig bland dem jag egentligen träffar dagligen. De drack glögg och jag fick också när jag satt mig en mugg med glögg. De flesta hade redan druckit upp, vilket var dödsjobbigt som alltid. Då tittar de på mig när jag dricker. Såklart, för de har inget att göra. Jag skakade något så fruktansvärt att jag spillde glögg på handen och fick ställa ifrån mig muggen ett tag. Ju mer tiden gick fick jag både mer ångest och mindre ångest. Ångesten kunde inte bestämma sig om den skulle hålla mig hårt fast eller släppa taget lite om mig. Fram mot slutet av julfesten kände jag mig äntligen okej med lite ångest men nu känner jag mig mest ledsen och nedstämd eftersom jag ska behöva bete mig och känna mig såhär... :((( Men men.. nu ska jag försöka sova..........
/ Nastasia