Jag har haft många olika vänner eller kompisar genom åren, aldrig en bästa vän. Alla har jag tappat kontakten med allt eftersom. I årskurs ett hade jag två kompisar i skolan, sedan i tvåan en annan, trean en annan, fyran en annan sedan en annan och en annan, femman en annan och som faktiskt var min vän till mitten av årskurs 9. Sedan hade jag två kompisar i gymnasiet, men vi var ett stort gäng. Jag var ganska bra vän med dem, sedan tappade vi det allt eftersom de började umgås utanför skolan och jag inte var med. Sedan var jag med om en hemsk sak i andra ring och alla vände mig ryggen och jag tappade kontakten helt. Jag har alltid haft svårt med kompisar. Att behålla dem. Den enda som alltid funnits där även fast vi inte alltid varit i kontakt med varandra, är Bea. Hon är två år yngre. Vi har varit vänner sedan vi var små och lekte med Barbie. Vi delar mycket tillsammans. Hemska saker och bra saker. Vi kan prata om allt, det finns inga hämningar och vi kan prata i timmar. Dock träffas vi väldigt sällan och har tappat kontakten mer och mer.
Ibland ångrar jag att jag inte ansträngde mig mer för att behålla mina gymnasievänner. Men samtidigt var jag inte på deras nivå med samma intressen och det faktum att de vände mig ryggen för det hemska jag var med om är inte förlåtbart. Inga av de vänner jag haft har varit bra vänner. Ingen har ställt upp när det väl gällde. Min vän i 9:an slutade umgås med mig när hon märkte att jag inte mådde bra i skolan. Vilken vän gör så? "Du mår dåligt. Jag vill inte vara med dig!" Typ. Bea är den enda som accepterat mig för den jag är. Hon bryr sig inte om de fel och brister jag har.
"Bästa vänner är som diamanter, värdefulla och sällsynta. Falska vänner är som löv, de finns överallt."
/ Nastasia
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar