Att leva med autism för mig är att ständigt gå på tå, aldrig veta, uppleva missförstånd och kaos och att ständigt vara trött. Jag är extremt ljud och ljuskänslig att jag undviker situationer med mycket sådant. Det kan vara biografer, soliga sommardagar, konserter, affärer, osv. Dessa situationer är så outhärdliga att de äter upp mig inifrån.
Det blir kaos. Allt snurrar runt i mitt huvud. Inget går att urskilja. Allt blir bara som en trasslig garnnysta. Jag blir också väldigt trött. Dessa situationer slukar min energi till max att jag måste vila ut efteråt.
Jag har också en känslig och annorlunda känsel. En mjuk klapp på kinden kan göra fruktansvärt ont medan ett hårt grepp om armen kan kittla. Närhet överhuvud taget försätter mig i en obehaglig situation. Jag blir stel, har svårt att röra mig och kan få panik. Jag kan inte heller bära vilka kläder som helst. Det söker mig in i själen att ha kläder som sitter åt.
Jag har även svårt att förstå mig på människor. När, var, hur och varför man ska, får eller inte får säga vissa saker. Jag måste hela tiden tänka på det, tänka innan jag pratar.
Äsch! Tänker ni.
Det gör jag med. Men! Jag måste tänka ett steg längre.
Om jag säger det här, vad händer då? Kanske jag ska säga så här istället. Eller så här. Eller jag vet förresten inte. Det är ständigt ett ovetande, en ovisshet som skapar en osäkerhet. Jag vet inte hur man samtalar, det kommer inte naturligt för mig. Om du ställer en fråga som kräver ett svar har jag svårt att svara eftersom jag inte vet vad du förväntar dig utav mig, vad som är socialt okej att säga, om jag ska ta hela historien, vad är lagom mycket osv. I min värld finns inte lögn. Jag är ärlig ända in i döden. Även vita lögner kan jag bara inte få ur mig ibland. Jag har också problem att förstå om det folk säger är sant.
Kanske han skojar? Ljuger? Hur ska jag veta?
För mig är det också viktigt med struktur och rutiner. Allt ska göras likadant
ALLTID. Vi kan ta en händelse som hände igår som exempel. Det är bestämt att jag ska gå ut och hämta min lunch. Jag får en massa sms innan lunch om saker som jag i normala fall inte får. Vad jag vill ha att dricka, om jag vill ha grönsaker till, om jag vill ha lingonsylt osv. Det gjorde mig osäker. Så här brukar de inte göra. Sedan kom det som jag fasade för. Han skulle komma in med min mat!
Men vänta lite nu, skulle jag inte hämta den? Det blev kaos. Kände mig konstig, blev smått yr och jag blev väldigt trött. Han avvek från mina rutiner och det blev kaos. Många hade nog blivit glada av att få mat serverad. För mig blev det kaos. Allt ska struktureras upp. Listor och scheman på allt. Inget får glömmas.
Rutiner! Inget får gå annorlunda än vad som är sagt. Och så här är det för mig varje dag.
Detta är min värld, min vardag, mitt liv...
/ Nastasia
