Idag har jag varit på Den Blå Planeten. Alla vill nog läsa om hur fantastiskt, roligt och underbart det var, men det kan jag inte. Jo, om vi bortser från allt det negativa, men då är det inte hela sanningen.
Jag var ganska lugn och förväntansfull inför besöket på Den Blå Planeten. Först hade jag varit väldigt orolig för att det skulle vara mycket folk, lite som vid en konsert eller i början på Emporia. Långa köer, trångt där inne, folk knuffas, trampar och kör över en. Men så sade personalen till mig att det inte alls skulle vara så. Dum som jag var, trodde jag dem. Det var ju precis som jag var orolig för. För när vi kom dit och skulle köra in på parkeringen, stod en vakt och dirigerade bort oss. Det var fullt på parkeringen. Efter många om och men hittade vi en annan parkering och parkerade där. Vi tittade sedan upp mot den stora byggnaden och såg dessa långa köer in. Jag kände direkt att jag inte ville in. Jag fick smått panik för jag visste att det inte fanns någon återvändo. Jag började titta mig omkring. Kön blev bara längre och längre. Jag ville bara där ifrån helt ärligt. Föreställde mig allt kaos som skulle bli där inne, för alla i kön skulle ju in där till slut.. Min räddning kom när en i personalen fick oss alla att gå före hela kön. Vi bara fick förbi alla och ställde oss först. Fråga mig inte hur det gick till för det vet jag inte riktigt. Jag blev dock orolig för det plötsliga, oförberedda och ovissheten. Jag var även rädd för vad som väntade, för än hade det bara varit tvärtom det personalen sagt. Som tur var fick jag hjälp med betalning, för aldrig att jag klarat det själv med en sån lång kö bakom, med danska pengar, allt oljud och den danska receptionisten. Hela tiden när jag stod och väntade på att de andra skulle betala tänkte jag: "Vad har jag gett mig in på!?". Väl där inne var det väldigt mörkt, men akvarierna var upplysta. Det blev snabbt väldigt varmt och jag fick hänga av mig jackan. Jag hade aldrig klarat av att gå där inne om det inte vore för min kamera, för med den kunde jag någorlunda fokusera på just det och koppla bort det jobbiga. Jag kunde njuta och uppskatta Den Blå Planeten en del, men energin tog slut väldigt fort. Jag blev irriterad, sur och grinig. När folk gick mot mig, knuffade jag tillbaks. Fy för vad sur och trött jag var ett tag. Vi stod på ett ställde och hela tiden, varenda person som passerade, knuffade till mig. Jag flyttade mig då lite bak men det hjälpte inte. Till slut blev jag så förbannad att jag ville skrika, springa där ifrån och åka hem. Detta var när vi var på restaurangen för att kolla om det fanns platser, men självklart inte. Vad trodde de liksom? Jag var trött, grinig, hade svinont i fötterna, mensvärk, lågt blodsocker, nästintill vätskebrist och ändå fortsatte vi att gå. Vi gick och vi gick. Jag slutade fotografera långt tidigare, jag orkade inte hålla kameran längre, inte fokusera eller orka hålla på och trängas. Jag började leta möjliga sittplatser överallt och tog mig en kort sittpaus. Ett tag funderade jag på att sätta mig på golvet, men vad skulle andra tänka eller tro? Hela tiden ska man försöka vara något slags ideal. Det finns en ram för hur vi ska vara, bete oss och se ut. Jag hatar det. Aldrig kan jag få vara mig själv fullt ut eller tillgodose mina behov. Jag måste hela tiden låtsas vara någon jag inte är och låtsas vara glad, låtsas att jag orkar, låtsas att allt är bra.. För jag var inte glad, jag tyckte allt var jobbigt, jag hade ont i magen och i fötterna, jag hade det svårt med alla syn- och hörselintryck, jag var trött och blev bara tröttare hela tiden. För det var ju så att ju mer tiden gick desto ondare fick jag och desto grinigare och tröttare blev jag. Tiden gick så otroligt långsamt mot slutet att det finns inte. Det var tortyr. Men till slut var det över och vi skulle köra vidare. Inte hem som min kropp bara skrek efter, nej vi skulle leta ett ställe att äta på. Det var skönt att få i sig lite mat, dricka och smärtstillande men tröttheten var bestående, stigande och outhärdlig. Det var inte konstigt att jag sen somnade i bilen på väg hem..
Nu undrar ni säker vad jag gör uppe vid den här tiden. Jag är dödstrött, eller egentligen övertrött och vet att jag har svårt att somna då.. Dessutom tog det tid att skriva detta, men nu ska jag sova. God natt!
/ Nastasia
