Jag är helt amaaazing!

Jag åkte dit, gjorde provet, klarade det och åkte hem. Med tanke på hur svårt jag har det så är det helt amaaazing att jag klarade det! Jag är överlycklig!
En mindre sak att tänka på. Check!
Men nu är jag trött och ska ta det lugnt innan jag ska sova. Ha det!
/ Nastasia

Dag 25 - Min skoltid

Min skoltid var en pärs att ta sig igenom. Jag hade det svårt med kompisar och med skolarbetet. På den tiden visste ingen om de problem och diagnoser jag har idag. Jag kämpade som ett djur för att hinna i kapp mina jämnåriga. Fuskade mycket i skolan. Jag bläddrade i boken men läste inte till exempel. Jag lurade lärarna genom alla år i skolan. Viss hjälp av speciallärare fick jag men de visste inte problemet och därför blev inte hjälpen ultimat, dessutom hade jag inte förtroende för dem och kunde inte prata med dem. Mitt problem låg i autismen, social fobin, dyslexin, och ADDn. Jag var tyst hela fjärde klass, jag pratade ingenting mer än hemma. En klasskompis fick mig att sakta börja prata men det var inte förrän i sjätte klass som jag kunde prata med lärarna igen. Jag hade svårt med stora klasser, skolmiljön, ljudet, ljuset, koncentrationen, uppmärksamheten och ovanpå det inlärningssvårigheter med läs och skrivsvårigheter. Idag kan jag sucka och skratta lätt för mig själv, att skolan inte såg detta. De såg mig, men inte hela mig. De såg bara en tyst, snäll och försiktig tjej som faktiskt gjorde bra ifrån sig på prov. De anade inte alla de timmar jag satt på kvällar och helger för att komma i kapp det alla andra gjorde i skolan men som jag inte kunde. Att jag ens klarade grundskolan utan att gå om en enda klass och fick betyg, är helt otroligt med tanke på den lilla hjälp jag fick. Det var faktiskt en klasskompis som hjälpe mig mycket, även om vi inte såg det så då. Hon förhörde mig inför alla prov och glosförhör. Oftast kunde jag inte eftersom jag inte hade läst på. Hon sade då svaren och jag lärde mig på så vis. Utan henne hade det inte gått. Jag hade fått gå om eller gå IV-programmet. För övrigt i skolan med kompisar, var det svårt. Jag hade det svårt socialt och jag var udda. Udda är inte bra i skolan. Udda i skolan är ett offer för mobbning. Psykisk mobbning var det mest av. Tjejernas viskningar, suckar, blickar och hånskratt. Jag blev alltid vald sist på gympan till exempel. Ingen ville heller ha mig i gruppen när det var grupparbeten. Jag mådde väldigt dåligt under min skoltid. Jag hade det jobbigt i skolan och hemma. Jag trivdes verken eller. Jag kände mig annorlunda och udda redan på dagis och i skolan blev den känslan mer påtaglig. Jag förstod att jag var det men inte varför. Trodde att jag bara var sen i utvecklingen och skulle bli som alla andra, men den känslan försvann ganska snabbt och jag blev mer och mer ängslig. När jag gick i sjunde klass syntes det mer och mer att jag inte mådde bra och kuratorn på skolan kopplades in. Jag gick och pratade med henne ända fram till nionde klass. Det var inte regelbundet hela tiden men jag gick till henne lite då och då. Hon bröt sin tystnadsplikt mot mig och jag tappade snabbt förtroendet för henne. Klasskompisen i skolan började allt eftersom undra varför jag drog mig undan och "mådde dålig". Jag kunde inte svara på varför jag mådde som jag mådde eller gjorde som jag gjorde. Jag tänkte inte på det, jag försökte bara överleva. Hon lämnade mig på grund av det i halva nionde klass.

Det är svårt att beskriva hur det var för mig under skoltiden. Jag var alltid trött, hade mycket ångest, mådde dåligt, hade det svårt med uppmärksamhet, koncentration och läs och skrivsvårigheter men det var ju inget jag eller någon visste om då.. Det går inte att beskriva de känslor, det hålet och den tunga börda jag bar på varje dag på grund av det. Och ovanpå det ha det svårt hemma och mobbningen i skolan. Det går inte att beskriva... Jag kan bara säga att jag är evigt tacksam att den tiden nu är över..

/ Nastasia

Bristande kunskap i skolan

Igår var en omtumlande dag för mig och jag har inte riktigt smält allt än. Första tanken och känslan av att få bekräftat att det man undrat eller trott hela sitt liv är en lättnad. Men allt eftersom kommer ledsamheten, ilskan och frågorna. Varför fick jag ingen hjälp tidigare? Varför såg inte skolan mig?
Helt ärligt. Vad är det för samhälle vi lever i!? De såg inte min dyslexi, de kallade mina lässvårigheter för ett mysterium, de visste om dem, men agerade inte. De såg inte min autism, de sade att jag var speciell men ifrågasatte inte om något låg bakom mitt sätt att vara på som var långt ifrån normalt, de valde att blunda. De såg inte min uppmärksamhetsstörning och koncentrationsstörning, de sade att jag var lat för att jag inte kunde arbeta i skolan i den stökiga miljön men arbetade jättebra hemma.
Det borde vara ett krav för att få jobba som lärare att ha utbildning i barn med särskilda behov!!!! Så de vet vad som kännetecknar olika funktionsnedsättningar och hur man upptäcker dem lättast.. Eller håller ni inte med??
/ Nastasia

Äntligen

Gårdagen och hela helgen var helt underbar! Fått kela, gosa, pussa och allt med finaste Evin mycket! :D Till och med nattat honom i famnen.. aaaaawwww!!!! Söta Evin! <3 Pär har jag inte fått komma nära än, men det kommer väl :D Längtar! Dopet gick också för himla bra! Evin skötte sig exemplariskt! <3
Har varit på körskolan idag, det går sådär just nu. Växlingen och kopplingen vill sig inte, får se om det blir automat istället... Sedan har jag varit på logopedmottagningen och gjort läs- och skriv-utredning. Det var SVÅRT! Shit allltså! Han var iaf ärlig och sade att han kunde förstå att jag haft det tufft i skolan, TACKAR för det! Sedan sade han att han kommer att ställa diagnosen dyslexi, men att det är som jag sade till honom, lässvårigheter har jag betydligt mer än skrivsvårigheter.. Det finns dock ingen skala på det, antingen har man dyslexi eller inte.. Skönt att det är över nu iaf! Som jag har kämpat och ingen hjälp eller förstäelse har jag fått. Äntligen!
Nu är jag helt slut.. äta lite sen funderar jag på att sova.. Ha det!
/ Nastasia

Dyslexi!?

Börjat misstänka att jag har en mildare form av dyslexi. Igår när jag var hos psykologen pratade vi om inlärningssvårigheter, koncentration, uppmärksamhet etc. Att min uppmärksamhet och koncentration i bilen är bättre jämfört med tidigare, men att jag fortfarande har svårt att läsa. Orden byter plats, raden hoppar, och jag läser otroligt långsamt och ändå förstår jag inte det jag läser. Det går liksom inte in. Psykologen sa; "Du kanske har en mildare form av dyslexi.". Hur kommer det sig att jag skriver så bra om jag nu har dyslexi, undrar ni? Bra fråga! Det är ett mysterium som skolan kallade det när jag var mindre. Hur förklarar man att en elev i årskurs 1 till och med årskurs 9 inte kan läsa men skriver bättre än sina jämnåriga? Jag var i sen tonår när jag någorlunda kunde följa med textningen på tvn. Än idag kan jag ha lite svårt. Första boken jag läste då var jag 18 år. Första gången jag läste en ordentlig text var jag 12 år.  Jag läste aldrig i faktaböckerna i skolan årskurs 1-9. Jag försökte men jag gav upp ganska snabbt. Böckerna och texterna blev dessutom bara svårare och svårare för vart år som gick. De böcker som jag har läst kan jag räkna på en hand. Och det var pain att ta sig igenom dem även fast jag själv köpt dem och tyckte dem var sjukt bra. Jag blir bokstavligt talat illamående av att läsa en längre text, jag får huvudvärk, jag blir stressad och jag tappar snabbt fokus.

Vi får se om jag väljer att gå vidare med det här eller om jag fortsätter som nu. Det hade varit otroligt skönt att få det på papper för då hade jag kunnat ansöka om förlängd provtid på körkorts teorin. För om de som läser normalt, precis hinner klart på 50 min utan att titta igenom provet en andra gång, hur ska jag då hinna svara!? Stress x tusen!!!

/ Nastasia