Det var mycket igår..

Igår var det mycket. Det var väldigt oroligt, nervöst och stressigt på grund utav det.. Många gånger kände jag panik över hur jag skulle klara av allt.. Jag var först hos sjuksköterskan M på allmänpsyk för ett sista möte. Vi pratade om alla de tre år vi setts. Redan? Sedan pratade vi om hennes efterträdare, att hon kanske inte är bra för mig, eftersom M's arbetsuppgifter inte riktigt är det jag behöver. Hon, precis som min läkare, tillhör neuropsyk-teamet vilket innebär att de är mer insatta i ADHD-mediciner osv.. Och eftersom jag inte tål sådan medicin och nu även behöver mer hjälp med ångest, depression och fobier, tyckte M att jag skulle må bäst av att byta till det andra teamet, allmänpsyk-teamet eller vad det heter. Alltså måste jag även byta läkare nu.. Han har jag haft i fem år. Men samtidigt, precis som M sade, har min och läkarens kontakt aldrig varit riktigt bra. Han förstår inte mig när jag talar och jag förstår inte honom när han talar. Jag antar att detta blir bra, men jag är orolig. Det blir en stor förändring och jag har dessutom dåliga erfarenheter sedan tidigare från det andra teamet, en sjuksköterska. Jag sade till henne att jag hade AS och hon undrade vad AS var för något och när jag sedan berättade att det betyder Asperger Syndrom sade hon "Och vad är det?". Mitt svar som jag med ny diagnos blev, "Det är jag.". Det var fruktansvärt att bli bemött på det viset. Jag visste kanppt själv vad det var eller vem jag var. Jag slutade med den kontakten efter det mötet. Men tänk om det blir så igen med det nya teamet? Hur ska jag bemöta det?
I alla fall var jag hos optikern efter det chockartade mötet på psyk. För det blev verkligen en chock som blev svår att helt ta in och smälta. Det gick bra hos optikern. Jag hade fått nya provlinser och igår kollade vi synen med dem i. Dem var bra och jag skulle behålla dem, men även beställa nya. Fasade för det. För ville helst inte beställa via optikern.. De kostar 800-900kr på nätet för 6 månader och hos optikern kostar de 1400kr för 6 månader. Men det är i alla fall bara en gång, sen fortsätter jag beställa online.
På kvällen sedan skulle jag iväg på den träffen i Malmö, igen. Kände inte alls för det. Jag var så nervös. Men jag tog mig iväg till slut och det är jag glad för. Jag kanske ångrar lite av det jag sade på träffen, för att jg var lite för öppen, men det är svårt att hålla tillbaka när alla andra är öppna. I det stora hela är jag jättenöjd! Resan hem gick också mycket bättre än förra gången, jag var lugn och allt gick bra.
/ Nastasia

En ond cirkel.

Just i denna stund när jag skriver mår jag skit. Jag hatar hela världen men mest av allt hatar jag mig själv. Jag skrev aldrig igår eftersom jag hade fullt upp, men annars var det en riktigt bra dag. Jag träffade psykologen på förmiddagen och vi pratade om att jag var kär, vilket hon såg utan att jag ens sade något.. Hon är helt awsome! Annars pratade vi inte så mycket om annat. Sedan lagade jag lunch, nom nom kycklingwok a la Nastasia! <3 Awsomeness! Efter lunchen powerwalkade jag i ca en timme trots fortsatt träningsvärk från i lördags, plus träningsvärken från kvällen innan. Kan säga att det kändes, men åh så skönt ändå! Sedan efter powerwalken körde jag till mammy. Vi skulle hälsa på hos Trixie och även lämna det sista. Det kändes helt ok. Det kändes inte som om Trixie var min hund, dessutom kände jag inte igen den Trixie jag en gång kände. Hon var som en helt annan hund. Hon var lugn, harmonisk och go. Jag är glad för att jag fattade detta beslutet för hon har det så mycket bättre och är så mycket bättre nu! <3
Idag har jag tränat på förmiddagen trots att jag knappt kunde gå på grund av träningsvärken.. Kändes awsome ändå! Kände mig dock osynlig i morse och den dåliga känslan höll sig kvar hela dagen för att sedan byggas på allt eftersom dagen gick och mer hände. Jag fick hem mina Behåar igår som jag beställt på nätet. Den ena gillade jag inte och jag skulle skicka tillbaka den idag. Jag vet inte varför men jag mår skitdåligt över mina bröst och min vikt. En personal sade en massa saker om mina behåar, mina bröst och min vikt. Jag mådde skit efter det. Jag känner mig så äcklig, smutsig, som ett missfoster, mindre värd, i vägen, för mycket, att jag alltid gör fel osv osv osv... Sedan hatar jag mig själv för att jag känner och tänker så här. Och då hatar jag mig själv ännu mer... Det blir en ond cirkel. Om jag tänker eller känner något negativt, känner jag att jag gör fel, att jag borde skärpa mig, och då mår jag bara ännu sämre osv.. Förstår ni hur jag menar? Oftast när jag gråter försöker jag skärpa mig och det enda som händer är att jag gråter ännu mer... Hatar mig själv...
Jag säger bara... Fuck människor, fuck ångest, fuck alla jävla diagnoser, fuck känsligheten, JA till och med FUCK LIVET!
Hejdå!
/ Nastasia

Jag är helt blowned away!

Ikväll efter kvällsmaten blev jag överspeedad att jag inte visste vart jag skulle bli av. Det brann inombords och det kröp i hela kroppen. Jättejobbig känsla! Efter en timme och känslan inte lade sig gick jag ut till personalen. De måste trott jag var drogad som jag betedde mig.. Men de tar mig väl och vi bestämde att hitta på något att göra. Det blev mc donalds och äta mjukglass. Jag köpte mcflurry oreo! Oh my god! Jag blev helt blowned away!
Nu har det i alla fall lagt sig och det är sååå skönt! För det är ju som sagt jättejobbigt när man är så rastlös att man håller på att bli galen, sliter sig i håret och klättra på väggarna...
Sova snart. Ja tack! Puss!
/ Nastasia

Nastasia försöker förklara..

Jag vet inte riktigt hur jag ska formulera mig för att det inte ska låta fel eller bli missförstånd. Jag har sedan ca en vecka tillbaks blivit väldigt förälskad i en viss person. Han betyder allt för mig. Det är något jag först inte vetat, utan har fått till mig av andra att det är så. För mig är det ingen självklarhet det där med känslor. Jag kan ha det ganska svårt med känslor, att känna av dem, veta vilka det är och veta vilka som tillhör vad. Jag vet bara att jag blir glad och ledsen då jag tänker på honom och att jag vaknar tidigt varje morgon innan alarmet med både en oroskänsla och med en pirrande och kittlande känsla inombords. Jag kan inte bestämma att jag ska känna på ett visst sätt, då jag inte vet hur man gör. För mig är inte känslor självklara eller lätta för den delen heller. Ibland måste jag t ex fråga om någon är arg, glad eller ledsen, då jag är osäker. Jag är alltså alltid väldigt förvirrad i mina känslor och inte minst sagt just nu.

De två senaste dagarna har det känt liiiite lättare med saknaden efter honom. Jag har inte gråtit lika mycket om ens alls.. Men han finns i mina tankar 24/7. Igår gjorde jag inget speciellt men idag har jag tränat på gymmet och varit i stan med mammy. Det känns bra att göra något jag tycker om eller tycker är kul, trots ängsligheten och saknaden. Kamratgruppen i måndags gjorde nog också sitt...
Men nu är jag helt slut i huvudet att det värker och jag mår illa... Sätter punkt här. Peace and Love!
/ Nastasia

Att övervinna rädslan

Jag sjukade mig från jobb idag för att jag kände mig tjock i halsen och för att jag kände mig hängig. Men allt eftersom förmiddagen gick och jag hade vilat på soffan, blev jag bättre på den fronten men saknaden och sorgen efter min gosse blev sämre. Jag grät och jag grät, precis som alla andra dagarna sedan han åkte. Dessutom hyperventilerade jag när jag tänkte på kamratgruppen som jag skulle på ikväll. En personal och jag pratade och vi åt lunchen inne hos mig. Sedan fortsatte långa samtal med personalen ända in på sena eftermiddagen om hur vida jag ville eller inte villa åka på kamratgruppen. Det var tal om att ta med en personal men i slutändan körde jag själv i alla fall. Tack och lov för det, för som det var bra där och som jag mådde bra både där och sedan efteråt också.
Nu är jag helt slut att det får räcka så här, ska snart gå och lägga mig också. Peace and love!
/ Nastasia

Jag är högkänslig - Psykologsamtal 13/2-2014

Idag hos C pratade vi om att psyk hade ringt henne och informerat om avslutad ADHD-medicinering och om hur det kändes och så vidare. Men mest pratade vi om min psykotiska episod och vad min läkare sade på mötet igår om just det.. C tror eller är ganska säker på att jag inte är psykotisk eller har benägenhet till att bli det. Jo, med en sådan stark medicin som ADHD-medicin är och som gör dig känslig, blir jag psykotisk eftersom jag redan är mer sårbar och känslig utan medicin. I den vevan nämnde C även en förkortning jag aldrig hört talas om, HSP (High Sensitive Personality), och att jag tydligt är det.
Jag har googlat på det när jag kom hem och jag blev glad när jag läste om det, då jag kände igen mig och för att det inte är en diagnos att vara känslig! Kan ni förstå att det jag trott varit ett stort ensamt problem som bara Autister känner, känner även vanliga människor!? Det är alltså inte stört att vara känslig, det är ingen diagnos och du är inte sjuk, det är en personlighet. Jag är helt euforisk! Jag är inte störd! Jo bara liiiite ;)
/ Nastasia

En månad med ADHD-medicin.

Förra onsdagen skulle jag egentligen på uppföljningsmöte om min ADHD-medicin men ssk M var sjuk och det blev inställt. Synd, eftersom jag hade behövt det efter händelsen måndagen den veckan.. Jag fick i alla fall en annan tid onsdagen den 12 feb, alltså en vecka senare. Tiden efter måndagen då det där hemska hände har varit turbulent, skör och känsloladdad. Jag har gråtit mycket, mått skit, mått bra, skrattat, gråtit, mått skit, mått bra, skrattat, osv osv osv.. Jag har gått som på en spindeltråd många dagar och det har varit tal om psykakut vissa dagar. Men, så blev det äntligen onsdag (idag) och möte med ssk M, trodde jag.. Jag hade med en personal från boendet som de andra gångerna, en av dem som var med mig den dagen.. Vi fick gå in till läkarens rum, vilket jag inte alls blev road av, då det kom plötsligt och jag blev rädd. Vi skulle prata om just den måndagen och även hur jag mått efter det.. Jag ville verkligen inte höra på det och bad om att få gå ut istället medans min personal berättade för läkaren och ssk, men nej det fick jag inte... Jag fick snällt sitta kvar och lyssna på allt jävla skit om mig själv och om hur störd jag är. Det var i alla fall självklart att jag inte fick fortsätta med min medicin. Jag frågade om vad det var som hände mig den måndagen eftersom jag aldrig upplevt något liknande förut. Psykosliknande sade läkaren och ssk. Med fortsatt medicinering kan det utvecklas till det värre och för varje gång det händer eskalerar det hela och något mycket allvarligt kan inträffa, tillade de. Det är väldigt allvarligt det som skedde den måndagen. Jag är i chock efter de orden idag. Speciellt efter att jag frågat om de är säkra på att jag blir av med risken att få psykos igen när jag slutat med min medicin. Läkaren svarade att risken är liten att det fortsätter men att det också då inte är hans problem utan en psykiatriker på psykakut.. Han har tydligen bara ansvar för mig när jag tar mediciner som kan ge biverkningar av något allvarligt tillstånd, annars bryr han sig inte.
Jag har nu tagit ADHD-medicin i nästan exakt en månad, men från och med i morgon avslutar jag min medicinering på grund av den ovanliga men mycket allvarliga biverkningen att inte kunna skilja på overklighet och verklighet. Det är en lättnad samtidigt som ett nedslag, då jag verkligen ville ha effekterna av min medicin. Detta var också troligen sista gången jag provar en ADHD-medicin någonsin, då det inte finns någon annan som skulle kunna fungera, enligt läkaren. Jag skulle reagera likadant om inte värre på någon annan då de alla fungerar på samma sätt och påverkar hjärnan.
Allt som allt hoppas jag så innerligt att jag aldrig får uppleva psykos eller psykosliknande tillstånd igen... För det kan jag nog sätta upp på listan över de hemskaste och värsta upplevelserna jag varit med om! Fyfan!
Nej nu väntar ett nytt liv igen.. Längtar redan till morgondagen då jag verkligen är reeeen från drogen som gör mig psykotisk! Aaaaah *dreglar*
/ Nastasia

ADHD-medicin i ca tre veckor

Jag har tagit ADHD-medicin i drygt tre veckor nu. Ska jag vara ärlig känner jag inte av effekten speciellt mycket om ens alls ibland, men däremot känner personalen av den på mig.. Jag har heller inga extrema biverkningar förutom min muntorrhet som även gör det svårt att tugga och svälja mat ibland. Jag upplever mig dock mer känslig, att jag har lätt till tårar och är mer ledsen men har mindre ångest. Jag är mer ljud, ljus och lukt känslig. Jag har ofta migränliknande huvudvärk och kan även vakna med det och det håller i sig hela dagen. Mina ögon värker, speciellt höger öga, det liksom pulserar och värker i själva ögongloben. Jag kan plötsligt få hugg i kroppen, speciellt nere vid ljumsken eller revbenen som varar allt ifrån några sekunder och upp till någon minut.
Jag ska på nytt uppföljningsmöte nästa vecka på onsdag. Jag vill höja dosen för att få mer effekt men samtidigt vet jag inte hur det blir med de biverkningar jag redan har, om de blir värre då eller om de ens är biverkningar av medicinen.. Vi får se hur det blir. Antagligen får jag inte höjning än ändå, då sjuksköterskan sade att vi skulle skynda långsamt... suck! -.-'
/ Nastasia

Uppföljningsmöte - En vecka med ADHD-medicin

Idag har jag varit på ett uppföljningsmöte om min ADHD-medicin. Jag fick skatta effekter och biverkningar precis som förra veckan. Jag hade det svårt med skattningen idag trots att jag varit väldigt uppmärksam hela veckan på just effekter och biverkningar. Men jag fick hjälp av en personal och då gick det lättare. Mitt skattningsreslutat visade på nästan inga biverkningar, förutom muntorrhet som gör det svårt att tugga/svälja mat. Och effekterna var också positiva med ingen rastlöshet, pirr i kroppen eller överaktiv. Men jag uttryckte att jag gärna vill känna av de positiva effekter mer än vad jag gör. Tyvärr blev det ingen höjning av dosen idag men kanske lite längre fram. Hon sa, "Vi ska skynda långsamt.". Vi tog även blodtryck och puls. Mitt blodtryck låg på 105/70 (förra veckan 120/75) och min puls på 70. Det är ett ganska lågt tryck och sjuksköterskan varnade för yrsel då jag reser mig snabbt ibland annat.
Sammantaget är jag nöjd med mötet och med min medicin. Inga biverkningar och svaga men goda effekter. Så nu är det två veckor till nästa uppföljningsmöte istället för en eftersom jag reagerat så bra! :D Wiiiieee!
/ Nastasia

Tredje dagen med min nya medicin.

Idag är det tredje dagen med min nya medicin och ärlig talat har jag inte känt av den överhuvud taget.. :s Jag har kunnat äta, inget illamående, ingen yrsel eller svår andning knappt. Jag känner mig normal och inte känslig som igår, men kanske jag känner mig något lugn precis som de andra två dagarna. Just nu känner jag av tung andning och emellanåt hugger det lite här och var i kroppen :o Nyss högg det till i ca 1 min vid typ ljumsken när jag sitter stilla i soffan.. Gjorde jätteont! :( Och innan idag gjorde alla småbenen i vänster hand ont bara så där utan att jag rörde mig.. Och igår och i förrgår högg det till vid revbenen! :(( Blir faktiskt jätterädd, men antar det är normalt.....

Idag har jag för övrigt inte gjort mycket. Mest suttit vid datorn och tagit det lugnt.. Jag har skickat iväg min första fondansökan idag, det är väl det enda utöver det vanliga.

Ja, det var väl det hela. Jag ska sova tidigt idag, kanske redan 21.. Blev väldigt sent igår då jag fastnade vid datorn halva natten.. Ni får ha det bäst! Peace!

/ Nastasia

Nastasia känner sig konstig..

Idag har jag till en början inte känt av min nya medicin. Ingen yrsel, inget illamående, inget.. Jag fick tränat i förmiddags, jag har duschat, varit ute med Trixie och jag har kunnat äta. Men sedan i eftermiddags började jag känna mig konstig efter att ha känt mig glad och lycklig. Jag tänker negativa tankar om sådant som jag brukar göra men skillnaden är att jag gråter direkt och känner mig grymt ledsen.
Nu ska vi äta kvällsmat så kan inte skriva mer.. Hoppas detta är övergående, att jag mår bättre imorgon. Peace!
/ Nastasia

Wired feeling

Idag var första dagen med min nya medicin. Den har varit hmm, hur ska jag säga? Konstig, lite wired och tung. Jag är glad och har känt mig ovanligt glad, nästan euforisk hela dagen, men jag känner mig tung och seg i kroppen, men klar i huvudet och med ett extremt illamående och sjuk yrsel. Oj, det där blev en lång mening.. Aja, ni förstår nog vad jag menar.. Jag har jobbat idag också och det gick bra trots allt, men det var segt och väldigt försiktigt. Minsta lilla hastig rörelse får mig direkt yr och illamående. Imorgon ska jag träna även om jag mår så här. Jag måste och jag behöver verkligen träna. Fan om jag inte klarar av det, det får inte hända!

Nej nu ska jag äta kvällsmat trots allt. Tomatsoppa som jag själv lagat! :D Det behövs i alla fall inte tuggas, bara sväljas... 

/ Nastasia

Detta kommer att hända framöver i Nastasias liv.

1. Söka fonder. På grund av min krisartade och dåliga ekonomi ska jag söka fonder. Jag har sedan en tid tillbaks redan börjat spåna kring det med hjälp av personal på mitt boende. Jag kommer även att få hjälp via habben eftersom de sitter inne med en hel del erfarenhet och information kring det.
2. Fixa veckoschema och daglig planering. På mötet idag kom vi fram till att arbetsterapeuten på habben ska återkomma med mer info och förslag på olika scheman, appar eller dylikt. Vi skulle även tänka igenom och kanske ändra den jag redan har. Vi kom även fram till att vila inte är ligga i sängen/soffan utan sitta vid datorn/mobilen, läsa en bok eller skriva och att jag behöver detta väldigt mycket mer än vad jag gör.
3. Börja medicinera mot ADHD. På mötet idag som var ett informations och kontrollmöte om ADHD-medicin bestämdes det att jag skulle börja medicinera redan imorgon. Så imorgon börjar jag med en ny medicin.
/ Nastasia

En pytteliten stund över

Jag är äntligen hemma i lugnet, i lägenheten igen efter alla möten idag.. Först nu har jag en pytteliten stund över att blogga innan jag ska iväg igen och träffa Maja, min kontaktperson.. Det känns ändå bra att träffa henne trots allt eftersom jag ändå måste gå långrunda med Trixie, vilket vi också ska göra. 

Mötena idag har också trots allt gått bra. Snart så ska jag få struktur och balans i vardagen. Och det andra mötet gällde ny medicin som jag ska börja med redan i morgon. Jag fick genomgå många kontroller med vikt, längd, puls, blodtryck, kissprov osv. Det är sååå sköönt att det äntligen är över och att jag äntligen ska få börja med min nya medicin! Ni anar inte så rädd, nervös och orolig jag varit ända fram till strax efter mötena! 

Imorgon är dagen då Nastasia ska bli en bättre ny Nastasia! Jag ser framemot och är förväntansfull inför förvandlingen..

Men nu ut och träffa Maja! Peace!

/ Nastasia

Nastasia lever men hon lever i en dimma..

Humöret svänger kraftigt från timme till timme varje dag för mig. Ena stunden är jag glad och lycklig, nästa är jag ledsen och nedstämd. Jag är i ett väldigt extremt känsligt läge fortfarande.. Minsta lilla sak gör mig extremt ångestfylld..
Annars då? Jag jobbar på på jobbet på mina två förmiddagar, jag har börjat träna idag och många möten börjar återtas imorgon.
Imorgon är dagen då allt händer känns det som. Imorgon SKA mitt liv bli lättare och bättre, annars blir jag allvarlig talat deprimerad...
Jag ska försöka blogga lite oftare och bättre... Men just nu ska jag sova. Peace out!
/ Nastasia

Har du gett dig in i leken får du leken tåla.

"Har du gett dig in i leken får du leken tåla", finns det ett uttryck som säger. Jag håller då inte med om det när det gäller livet. Jag har gett mig in i livet men jag tål det då fan inte! Jag vill inte vara med i leken längre. För om detta är livet att ha huvudvärk, feber, ont i magen, hugg i sidan, värk i kroppen, ont i öronen, rinniga ögon och rinnig näsa på grund av perceptionsstörningar dagligen och om detta är livet att vara extremt känslig för ALLT, att gråta nästan varje dag, att ha ångest, stress och oro varje dag, att bli energilös för minsta lilla varje dag, då pallar jag FAN inte vara med mer!!!! Jag orkar inte ha det så här längre! Jag vill inte mer. Jag vill inte ha Autism, ADHD eller Social Fobi. Eller jo, det vill jag, men kan jag inte bara få slippa känsligheten!? Jag vet inte vad jag ska ta mig till. Jag känner panik inför att behöva leva så här i ca 60 år till. Jag vill verkligen inte det.
Jag har verkligen ingen lust till något ikväll.. Det enda jag gjort och gör är att skriva deppiga texter här på bloggen eller lyssnat på deppig musik eller läst deppiga texter eller kollat på deppig dokumentär. Woho! Detta är livet! Visst är det underbart? Det blir bara en fet jävla lögn om jag verkligen skulle säga det.. Livet är då långt i från underbart. Det är värdelöst, meningslöst, hopplöst och hjälplöst. Och med de orden sagt, tänker jag säga hejdå för gått så vi ses aldrig mer... Tack till alla ni som läst och följt min blogg så länge det varade...Haha, nej skämt åsido. Waow! Hon kan skämta, men då är det väl inte så farligt? Jo men visst, eller hur? Palla... Hejdå...
/ Nastasia

Finns det något ljus i detta mörker?

Nastasia ställer frågan; Finns det något ljus i detta mörker? Jag undrar tveksamt.. Livet är en kamp för alla, det vet jag. Jag må ha låg intelligens i vissa sammanhang men jag är inte dum i huvudet. Jag förstår precis som ni att jag inte är ensam om att känna att livet är kämpigt och jobbigt. Skillnaden är bara att många av er inte har de problem och diagnoser som jag. Ni har ingen aning om hur det är att leva med dem. Ni har verkligen ingen aning. Allt för ofta får jag höra att andra kan känna som jag, ångest, oro och stress till exempel. Det är precis att de förminskar mina problem eftersom alla har de likadant. Nej, nu ska Nastasia förklara för er som inte förstår. Jag har bland annat Autism, ADHD och Social Fobi vilket gör min vardag väldigt kaosartad då jag blir lätt påverkad av ångest, stress och oro. Min hjärna kan inte hur gärna jag än vill, hantera och sortera alla syn och hörselintryck. Ljuset från en stark lampa eller solen som blänker, ljudet av en fläkt, bestick, glas, prat, bilar utifrån eller kläder som sitter åt eller kliar, ger mig ångest. Jag är alltid påverkad av ångest, mer eller mindre. Förändringar i vardagen men också tider som ska hållas ger mig ångest, stress och oro. Sedan blir jag snabbt trött. Jag blir extremt trött efter bara 2,5 timmars arbete. Ni är inte ens i närheten av den tröttheten efter 8 timmars arbete eller vad ni nu arbetar. Jag vet det eftersom ni inte reagerar som jag. Jag blir nedstämd, har jättemycket ångest, alla ljud går in i varandra och kanske låter konstiga och de är extremt påfrestande att jag kan gråta. All denna ångest, stress och oro jag utsätts för dagligen medför även fysiska besvär så som, huvudvärk, ont i magen, illamående, yrsel och värk i kroppen tex. Ibland är jag så trött, har så ont och är så svag att jag inte orkar eller kan dammsuga eller bädda min säng. Många av er kan inte heller förstå att vistas i miljöer med mycket ljud, ljus och människor tar extremt mycket energi på mig. Många tycker att jag borde bli pigg av att träna på gymmet tex. Det är fel. Jag blir extremt trött, så trött att jag under träningen har svårt att stanna kvar på grund utav det. En gång när jag tränade kändes det som om jag var under vatten, då alla ljuden lät så där som under vatten men vissa var väldigt höga att det gjorde ont. Jag blev yr och såg allt i ett vitt skimmer. Den dagen fick jag gå hem från gymmet efter bara 20 minuter. Varje dag har jag en kamp mot utmattning, extrem ångest, stress och oro. Varje dag måste jag utstå väldigt jobbiga saker som ger mig detta. Varje dag känner jag att jag inte orkar, att jag bara vill ge upp. Det är tydligen ingen som kan förstå detta...
Vill bara tillägga att denna text mest är riktad till dem utan dessa helvetes diagnoser. Ta inte åt er som har dem! Jag vet att ni har det lika jobbigt eller värre! <3
/ Nastasia

Jag har blottat mig

Jag har gråtit och blottat mig inför en personal idag. Jag blev så fruktansvärt ledsen, arg, besviken och hatisk mot mig själv. Jag ville så gärna gå på halloweenfesten idag, göra mig fin och känna mig fin, men det blev inte så. Jag kände på mig, dagar innan, att jag inte skulle få hjälp och inte få känna så. Jag är inte fri, som många tror, att jag kan prata helt obehindrat. Ja, när det kommer till allmänt prat, är jag väldigt spontan och pratar mycket, men när det kommer till att blotta sig och berätta för någon annan hur jag upplever eller känner, blir jag låst precis som tidigare. Visst kan jag berätta hur jag känner eller mår, men det bär mig emot och oftast kan inte inte greppa en känsla direkt när den kommer utan att det oftast har gått väldigt lång tid innan jag kunnat greppa den.
Jag behöver mycket stöd när det gäller aktiviteter rent socialt och att personen bara finns där för en. Jag behöver någon som går med mig, pratar med mig och finns vid min sida hela tiden. Jag behöver någon som ser mig, som är uppmärksam på mitt mående och som puschar på. Jag behöver även någon som flera dagar innan pratar med mig om hur aktiviteten går till in i minsta detalj där jag kan ställa frågor kring det jag är osäker på. Sedan behöver jag även någon som hjälper mig med hår, smink och kläder vid speciella aktiviteter som t ex denna halloweenfest. Jag hade verkligen försökt få fram min oro och osäkerhet flera dagar innan och jag hade lyckats be om hjälp med hår och smink. Jag hade även uttryck min oro genom att säga att jag kanske inte ville med. När det sedan kom till kritan, den dagen, hjälpte ingen mig.. Jag var stressad att inte hinna bli klart till 16 redan kl 11 och ville redan då byta om, men försökte lugna mig själv och intala mig att jag skulle spilla på kläderna till dess. Efter lunchen var min oro, stress och ångest så stark att jag inte kunde göra någonting och jag insåg att jag aldrig skulle bli så fin som jag föreställt mig. Jag var då helt övertygad om att jag inte skulle dit och sade det till personalen. De frågade självklart varför jag inte ville och jag kunde få fram några ord om att det varit väldigt luddigt. Det värsta var att en personal hade kommit in till mig lite tidigare och frågat varför jag inte mådde så bra just denna dag. Ja, säg det. Hon berättade för mig att det faktiskt finns fler personer på detta boende, att jag inte kan få all uppmärksamhet och det tog knäcken på mig. De är minst två personal, ibland fyra och de har inte tid att hjälpa mig. Jag är allmänt väldigt krävande och pratar mycket, och jag förstod då att jag helt enkelt är för mycket, en belastning för dem. Jag kände att jag inte ville fortsätta träna då det alltid har varit jobbigt och problematiskt att få personal att kunna följa med mig. De blev sura på mig och trodde att jag straffade dem för att de inte kan tillgodose mina behov. Vid det laget var jag så sjukt ledsen att jag bara ville dö. De andra gick iaf på festen, och jag och två andra boende och en personal stannade kvar. Personalen och jag började prata om att jag måste förstå att jag inte kan få uppmärksamhet hela tiden, och det kändes ungefär som om jag inte får lov att finnas, att jag är till besvär, att jag inte duger, att jag är mindre värd osv osv osv... Jag började gråta inför henne. Jag kan inte hjälpa att jag är född så här, superkänslig för allt. Jag är mer känslig än 98% av normalbefolkningen enligt ett test jag gjort. Jag blir känslig så fort bara någon är minsta lilla irriterad, vilket personalen var den morgonen. Dessutom kramade en boende mig hårt och höll fast mig den morgonen att jag fick panikkänslor. Jag hade det redan tufft på morgonen alltså. Jag vet inte vad jag mer ska skriva. Det känns som om det kvittar vad jag säger, vad jag skriver, ingen kan ändå förstå hur det är att leva MITT liv..................
/ Nastasia

Jag känner mig som en trasdocka..

Jag känner mig som en trasdocka som slits mellan att vara speedad och vilja göra allt, till att vara totalt utmattad och inte orka något. Jag känner allt på en gång. Kroppen vill göra saker och en del av hjärnan också, men den andra delen av hjärnan är helt slut. Idag har jag varit på jobbet och arbetat mina 2,5 timmar. För många låter det kanske lite med 2,5 timmars arbete, men för mig är det nästan för mycket. Under mitt arbetspass orkade jag tillslut inte lyssna mer att min hjärna stängde av när min kollega pratade med mig. Jag kände mig dum när hon pratade med mig och jag svarade fast jag egentligen inte var där. Jag har ingen aning om vad hon pratade om eller vad jag svarade på.. Jag var iaf mer än trött i huvudet när jag kom hem. Jag var också mer än speedad och rastlös när jag kom hem. Den kombon är inte skön. Egentligen hade jag behövt vila, ta det lugnt och bara vara ensam, men jag får inte ro till det... Först den senaste timmen har det blivit så..
Nog om det.. Jag vill köpa nya snygga glasögon men är kluven till var man kan köpa så billiga som möjligt med bra kvalité och av seriösa optiker. Jag har alltid köpt en en optiker sedan jag var liten men jag vet inte om de är de bästa.. Jag har googlat lite om de lite billigare butikerna, men de har fått väldigt dålig kritik. Så jag vet inte vad jag ska göra.. Jag får fundera och googla vidare och hoppas att jag finner en bra butik..
Nu ska jag ut med Trixie innan kvällsmaten iaf. Ha det!
/ Nastasia

Min största utmaning i livet just nu är att få kontroll över min ADHD

Jag fokuserar mycket på mig själv och mitt mående som ni kanske märkt. Jag gör det som jag mår bra av och behöver. Jag försöker att ta tillvara på min rastlöshet och överaktivitet genom att jag t ex igår var ute och joggade och idag har jag tränat hårdare än någonsin på gymmet. Imorgon blir det att dra till skogen och jogga! Jag försöker att landa i mig själv som min läkare sade i måndags.. Mitt problem var också att jag är överdrivet glad och lycklig, men som många sade till mig: "Är det ett problem?". Nej egentligen inte, men det var så främmande för mig att känna sann glädje och lycka att jag kände mig obekväm och rädd. Jag kunde först inte acceptera min situation som den är, men efter att jag har pratat med min psykolog, läkare, arbetskonsulent och typ alla i personalen där jag bor, kunde jag inte förneka det alla gemensamt sade, att jag måste acceptera. Sedan tror jag att mindfulnesskursen i måndags också påverkade mig en del, då det var fokus på acceptans.. 

Jag har insett och fått förklarat att jag har ADHD och inte ADD, och att den har varit dold på grund av mycket ångest, depression, fobier och spärrar, men efter att jag släppte många spärrar och rädslor på kollo, kom ADHDn fram. Detta är mitt riktiga jag. Nu kan jag acceptera och förstå att det är så. Det är ganska solklart om jag tänker på hur det var när jag var liten.. Jag var väldigt utåtagerande, aggressiv och överaktiv på dagis och i lågstadiet. Jag var snabbast i klassen i årskurs 1 och jag gick ofta till attack med våld mot lärare och andra elever. Men sen blev jag inåt, tyst och snäll när jag var 10 år pga olika anledningar och trauman, då blev ADHDn dold ända tills jag idag då jag kunde låsa upp mig själv.
Min största utmaning i livet just nu är att få kontroll över min ADHD utan medicin och bevisa för min läkare om tre månader att jag har styrkan och viljan i ADHDn, att jag vill och kan.
/ Nastasia