Autism för mig

Att leva med autism för mig är att vara känslig för perceptioner, ständigt vara trött, bli lätt påverkad av extrem ångest, vara stresskänslig och orolig. Jag är extremt ljud och ljuskänslig att jag undviker situationer med mycket sådant eller uthärdar dem trots allt. Det kan vara små svaga ljud som oftast ingen annan lägger märke till, till exempel ljudet från en fläkt eller en transformator. Situationer som jag helst undviker kan vara biografer, soliga sommardagar, konserter, affärer, åka buss osv. Dessa situationer är så outhärdliga att de äter upp mig inifrån. Det blir kaos. Allt snurrar runt i mitt huvud. Tänk dig att ditt huvud är en tvättmaskin på centrifugering, då tvättmaskinen skakar och hoppar. Allt snurrar, runt, runt, runt i all världens hastighet. Försök titta in i tvättmaskinen. Försök se alla färger, mönster och detaljer. Visst är det svårt? Lika svårt som det är, är det svårt för mig att urskilja alla syn och hörselintryck, allt som sägs och allt som händer runt omkring mig. Jag blir också väldigt trött för att det slukar min energi till max att jag måste vila ut efteråt..

"Människor är som batterier: personer utan Asperger eller Autism är som de dyra med lång laddningstid, de kan göra mycket innan de måste laddas om. Medan de med Asperger eller Autism är de billiga med kort laddningstid, det går snabbare för de att ta slut."

Citat av Nastasia

Jag tror inte alla förstår hur slitsamt det kan vara att leva med de diagnoser och problem jag har. De som förmodligen kan förstå fullt ut, är de som själv har ungefär samma problem. Jag får ofta beröm över hur duktig, och självständig jag är, eller har blivit. De kan säga det med glädje. Men de kanske inte kan förstå, hur tufft det kan vara, att vara självständig och att klara mycket själv. Det är väldigt mycket ansvar, som tar ofantligt mycket energi. Det är inte så att jag kan städa med ro. Många gånger är jag så trött att jag knappt orkar stå upp, eller röra mig. Vad jag nästan än gör, så själ det tre dubbelt av den energi jag bär på. Jag blir väldigt lätt påverkad av ångest, stress och oro. Jag är nästan aldrig heller utvilad, pigg eller fräsch. Jag är mer som en trög zombie. Det kan vara svårt att förstå men eftersom jag aldrig är pigg och påverkas lätt av ångest, stress och oro, påverkas även min kropp utav det. Jag har ofta värk i kroppen och är spänd på grund av mycket ångest. Vissa dagar har jag så ont och är så svag att jag inte kan hålla i saker utan att tappa dem. Jag får ofta magproblem på grund av den stress jag utsätts för. Jag kan väldigt lätt få huvudvärk, bli illamående och yr, få ont i ögonen eller öronen på grund av de perceptioner som jag är känslig för.
Jag har också en känslig och annorlunda känsel. En mjuk klapp på kinden kan göra fruktansvärt ont medan ett hårt grepp om armen kan kittla. Närhet överhuvud taget försätter mig i en obehaglig situation. Jag blir stel, har svårt att röra mig och kan få panik. Jag kan inte heller bära vilka kläder som helst. Det söker mig ända in i själen att ha kläder som sitter åt.
Jag har även svårt att förstå mig på människor. När, var, hur och varför man ska, får eller inte får säga vissa saker. Jag måste hela tiden tänka på det, tänka innan jag pratar. Det tar ofantligt mycket av min energi. Jag måste hela tiden tänka ett steg längre. Det är ständigt ett ovetande, en ovisshet som skapar en osäkerhet. Jag vet hur man samtalar, men det kommer inte naturligt för mig. Om du ställer en fråga som kräver ett svar har jag svårt att svara eftersom jag inte vet vad du förväntar dig utav mig, vad som är socialt okej att säga, om jag ska ta hela historien, vad är lagom mycket osv. I min värld finns inte lögn. Jag är ärlig ända in i döden. Även vita lögner kan jag bara inte få ur mig ibland. Jag har också problem att förstå om det folk säger är sant. Kanske han skojar? Ljuger? Hur ska jag veta? Jag är oftast den sista som förstår poängen i ett skämt och jag har även svårt att läsa "mellan raderna" i ett samtal.
För mig är det också viktigt med struktur och rutiner. Allt ska göras likadant ALLTID. För mig är det viktigt att allt struktureras upp. Listor och scheman på allt. Inget får gå annorlunda än vad som är sagt. Jag måste veta långt i för väg om något eventuellt måste ändras för att hinna förbereda mig. Även nya händelser eller situationer måste jag veta i god tid. Vi kan ta en händelse som hände för ett tag sedan som exempel. Det var bestämt att jag ska gå ut och hämta min lunch. Jag fick många sms innan lunch om saker som jag i normala fall inte fick. Vad jag ville ha att dricka, om jag ville ha grönsaker till, om jag ville ha lingonsylt osv. Det gjorde mig osäker. Så där brukade de inte göra. Sedan kom det som jag fasade för. Personen i fråga skulle komma in med min mat! Paniken kom som ett slag i magen och tankarna bara snurrade. Men vänta lite nu, skulle jag inte hämta den? Det blev kaos. Kände mig konstig, blev smått yr och jag blev väldigt trött. Personen avvek från mina rutiner och det blev kaos. Många hade nog blivit glada av att få mat serverad. För mig blev det kaos. Ett annat exempel som jag kan ta upp är något som också hände för ett tag sedan. Det var en ledig dag och jag satt vid datorn, när jag plötsligt fick ett sms. På sms:et frågade personalen mig om det var okej om min handläggare på kommunen kom hem till mig för möte redan samma dag kl 13. Samma sak hände som vid det första exemplet  ett slag i magen, jag blev yr, illamående och jag började gråta. Jag hyperventilerade och en panikattack var på väg, men jag lyckades lugna mig något och svara på sms:et. Dum som jag var, svarade jag att det var okej.. Än en gång blev en liten sak en VÄLDIGT STOR sak för mig.. Men det är även små avvikelser från mina rutiner som ger mig väldigt mycket ångest och gör mig väldigt trött. Det kan vara så simpelt som att maten blivit ändrad i sista stund eller att kaffet blivit senare.
Och så här är det för mig varje dag..
Detta är min värld, min vardag, mitt liv...

/ Nastasia