Det var mycket igår..

Igår var det mycket. Det var väldigt oroligt, nervöst och stressigt på grund utav det.. Många gånger kände jag panik över hur jag skulle klara av allt.. Jag var först hos sjuksköterskan M på allmänpsyk för ett sista möte. Vi pratade om alla de tre år vi setts. Redan? Sedan pratade vi om hennes efterträdare, att hon kanske inte är bra för mig, eftersom M's arbetsuppgifter inte riktigt är det jag behöver. Hon, precis som min läkare, tillhör neuropsyk-teamet vilket innebär att de är mer insatta i ADHD-mediciner osv.. Och eftersom jag inte tål sådan medicin och nu även behöver mer hjälp med ångest, depression och fobier, tyckte M att jag skulle må bäst av att byta till det andra teamet, allmänpsyk-teamet eller vad det heter. Alltså måste jag även byta läkare nu.. Han har jag haft i fem år. Men samtidigt, precis som M sade, har min och läkarens kontakt aldrig varit riktigt bra. Han förstår inte mig när jag talar och jag förstår inte honom när han talar. Jag antar att detta blir bra, men jag är orolig. Det blir en stor förändring och jag har dessutom dåliga erfarenheter sedan tidigare från det andra teamet, en sjuksköterska. Jag sade till henne att jag hade AS och hon undrade vad AS var för något och när jag sedan berättade att det betyder Asperger Syndrom sade hon "Och vad är det?". Mitt svar som jag med ny diagnos blev, "Det är jag.". Det var fruktansvärt att bli bemött på det viset. Jag visste kanppt själv vad det var eller vem jag var. Jag slutade med den kontakten efter det mötet. Men tänk om det blir så igen med det nya teamet? Hur ska jag bemöta det?
I alla fall var jag hos optikern efter det chockartade mötet på psyk. För det blev verkligen en chock som blev svår att helt ta in och smälta. Det gick bra hos optikern. Jag hade fått nya provlinser och igår kollade vi synen med dem i. Dem var bra och jag skulle behålla dem, men även beställa nya. Fasade för det. För ville helst inte beställa via optikern.. De kostar 800-900kr på nätet för 6 månader och hos optikern kostar de 1400kr för 6 månader. Men det är i alla fall bara en gång, sen fortsätter jag beställa online.
På kvällen sedan skulle jag iväg på den träffen i Malmö, igen. Kände inte alls för det. Jag var så nervös. Men jag tog mig iväg till slut och det är jag glad för. Jag kanske ångrar lite av det jag sade på träffen, för att jg var lite för öppen, men det är svårt att hålla tillbaka när alla andra är öppna. I det stora hela är jag jättenöjd! Resan hem gick också mycket bättre än förra gången, jag var lugn och allt gick bra.
/ Nastasia

Okunskap om Asperger (eller om mig)!

Igår var jag som sagt på träff i stan med andra aspergare. Innan jag åkte poängterade jag tydligt att personalen INTE skulle ringa mig under den tiden. Jag hör av mig strax innan jag går mot tåget hem. Samma sak gäller när jag varit hos mina päron. Det är grymt stressande för mig när min telefon ringer att jag får extrem ångest av det. Dels för att det ringer, dels för att jag blir orolig när någon annan är orolig, dels för att jag har svårt att svara och dels för att jag tror jag gjort fel. Igår kväll ringde personalen 6 gånger!!! Jag blev så panikslagen att jag flera gånger var på väg att gråta och jag hade hjärtklappning. Jag klarade inte av den pressen, den stressen och den oron.. Som alltid i folksamlingar, kan jag inte röra mig helt fritt eller prata helt fritt. Så självklart kunde jag inte heller svara i telefonen eller gå därifrån. Bara det gav mig panikkänslor. Ge fan i att jaga mig!

Sedan har vi i fredags då jag flera gånger blev petad på av personalen när de ville mig något. Samma sak där, jag blir grymt ångestfylld, rädd och panikslagen.. Ingen rör mig om jag inte bett om det! 

Sedan har vi idag när de skickar sms till mig om att ridningen är inställd idag. Jättebra, eller inte.. Då de visste att jag låg och sov, vaknade jag av smset och blev grymt orolig och stressad. Dessutom fick jag inte sova klart... Hellre att de väntade att säga det till jag vaknat av mig själv!

Sedan berättar de inte förändringar trots att jag gång på gång sagt att jag vill veta ALLT.. De hade tex inte förvarnat mig om att bara en vikarie skulle jobba på förmiddagen.. Ångest för det.

Så idag har jag ångest för igår med telefonterrorn, att jag gjorde fel, att jag fick sms direkt på morgonen och att en personal inte var här som de sagt. Allt detta hade kunnat undvikas om bara kunskapen om min Asperger och problematik var bättre. Ändå har jag sagt till om alla de fel de gjort och ändå upprepas samma fel gång på gång. Och vem får lida? Jo, jag...

Jag vet att några i personalen läser min blogg. Jag hoppas verkligen de ser detta. Fan, nu bölar jag... :(( fan fan fan... Alla känslor bara kom. Jag är rädd. Tänk så blir de arga på mig. Tänk så är det mig det är fel på. Tänk så är det jag som ska förändra mig fast än jag inte kan. Ja, tänk om de hatar mig för att jag är som jag är och kräver det här för ens orka leva. Nej, nu får jag sluta skriva.. Bölar bara ännu mer... 

/ Nastasia

Jag är inte ensam med Asperger!

Jag fick min Asperger diagnos (eller egentligen Autism) år 2009. Innan dess har jag alltid känt mig annorlunda och ensam i mitt sätt att vara på, men tänkt att jag nog kunnat bli som andra om jag baraanstränger  mig lite mer än de 150% jag redan gett.. Efter diagnosen insåg jag att det aldrig skulle ske och jag kände mig ensamare än ensamast. Många med Asperger har själv begärt en utredning för att få veta om de har det. Min historia ter sig lite annorlundare än så. Jag fick min diagnos då jag bara skulle till en psykolog för psykologbedömning ang mitt hälsotillstånd. Jag hade ingen aning om de test han gjorde på mig, vilken betydelse de skulle ha för min framtid. Varför jag skriver detta är för att igår kväll var jag på en träff i stan, samma träff som för två veckor sedan, där vi pratade mycket kring diagnosen och hur vi fick den. Träffen började som vanligt kl 18 men sen pratade vi så länge att klockan hann bli 23.15 innan vi avslutade.. Jag måste säga att även om det är jobbigt för mig att träffa andra så där, är det mest givande då jag för första gången i mitt liv inte känner mig ensam. Det är svårt att förklara men alla på träffen har/haft det tufft i livet med depressioner, psyk, självskadebeteende, ångest osv.. Klart att det finns många som har det tufft, men att sitta ner och prata med andra som har samma problem eller liknande är något helt annorlunda än att bara höra från andra att jag inte är ensam. Förstår ni hur jag menar? Personalen här säger jämt att jag inte är ensam om att må dåligt, ha ångest och så vidare. Det gör ont att höra, eftersom det visar den okunskap de har om Asperger. Alla på träffen har Asperger, inklusive ledaren. Alla förstår, alla lyssnar och ingen dömer det vi pratar om. De flesta bara nickar och instämmer när man berättar hur hemskt man haft det eller något man upplevt. Jag vet inte vad jag mer ska säga. Det finns inte ord att beskriva den samhörighet och delaktighet jag känner. Jag är mållös. 

/ Nastasia

Favorit i repris! - Fin dikt om Asperger.

OBS! Det är inte jag som skrivit denna! (Tagen från facebook!)

Försök förstå,
så ska jag göra likaså.
Vi vill och vi kan,
lära av varann.

Hela livet har jag fått höra,
”Nej så kan du inte säga och göra!”
Alla vet om denna oskrivna lag,
den enda som inte vet, det är jag.

Tvinga mig inte att ha ögonkontakt,
då hör jag inte vad som blir sagt.
All min energi går då åt att,
tvångsmässigt, stirra besatt.

Ändra inte mina rutiner är du snäll,
och säg till innan, om du vill komma och fika någon kväll.
Låt mig ha mina ritualer, vanor och system
annars blir ångesten, fruktansvärt extrem.

När du vill ha något sagt så säg vad du menar,
jag kan oftast inte förstå metaforer, ironi eller ordvitsar.
Jag tolkar det som sägs konkret och bokstavligt,
och har svårt att tolka andras utryck såsom gester, kroppsspråk o dylikt.

Jag säger vad jag tänker och tycker, och om det upprör dig,
så vill jag be dig att ha överseende, och ursäkta mig.
Jag kan babbla på i oändlighet om specialintresset mitt,
om andra vill höra eller ej spelar inte så stor roll, det är valfritt.

Krama mig inte, jag gillar inte att bli rörd,
rör mig inte överhuvudtaget, speciellt inte när jag är upprörd.
Jag har det jobbigt med vissa ljud,
och jag kan bli galen av en lapp som skaver mot min hud.

När det är mycket runtomkring,
så hör jag ibland, ingenting.
Jag försvinner i en värld som bara är min,
för att jag ens ska orka vara med, i världen som är din.

Hela livet har jag fått lära mig vad som är ok,
att säga och göra, i världen som tillhör dig.
Jag gör fortfarande fel, och många med mig,
men du kanske kan lära dig nu, utav världen som tillhör mig?

Jag är inte knäpp, jag är inte sjuk, inte dum, eller efter,
Jag har mitt eget sätt att tänka och agerar därefter.
Många stora människor var som mig, och tänkte bättre och mer,
Vi är ganska fantastiska, vi som har Asperger
Skriven av Jessica Kirjavainen

En vanlig dag i mitt vanliga liv

Jag fattar mod och kliver ut genom dörren 

Känner avgaserna som stinker

Motorer, bromsar och tutor som väsnas

Runt omkring mig ser jag människor

Många människor

Unga och gamla

Jag känner paniken

Solen skiner rakt i ansiktet

Jag mår illa

En kvinna passerar

Hon luktar parfym

Det stinker

Jag får svårt att andas

En cyklist passerar

Han plingar högt i ringklockan

Jag tappar koncentrationen

En hund skäller 

i en trädgård längre bort

Jag kan inte tänka klart

Flera barn skriker och skrattar längre bort

Jag tappar tålamodet

Känner marken under fötterna

Kläderna är varma och huvudet spränger

Överallt människor, ljus, oväsen, ljud och prat

Jag är gråtfärdig

/ Nastasia

Alien i vår tid

Jag är en alien i vår tid. Jag vill vara en del av det som andra kallar ett normalt liv, men vem bestämmer vad som är ett normalt liv? Andra tycker, andra uttrycker, andra säger, andra vill, andra ställer krav på Mig. För att jag ska bli en av er. Men jag är inte och kommer aldrig att bli en av er. Varför är ingenting jag gör gott nog? Kan du inte leverera i denna värld, är världen ingen plats för dig, så vart ska jag ta vägen? Kan någon peka eller leda mig vägen? Jag fungerar annolunda, jag är annorlunda och för det är jag dömd till livstid i ensamhet, men jag har fortfarande känslor. Jag är högkänslig med en extrem sensoriskkänslighet för Allt. Ångest. Tomrummet. Paniken. Skräcken. Är bara en bråkdel av min verklighet och det hindrar mig från ett normalt liv. Jag drömmer om en värld där såna som jag är accepterade, respekterade, förstådda och visade med hänsyn. För just nu är jag bara en vilsen, panikslagen, skräckslagen, ångestladdad och ensam alien i vår tid.
/ Nastasia

Något nytt

Igår var en helvesdag fram till dess att jag skulle ge mig iväg inför något nytt på kvällen. I för sig vaknade jag av mig själv vid 11.20 tror jag. Det behövde jag! Sedan åt jag lite mat vid 12 men aj aj aj i magen resten av eftermiddagen... :( Skulle iväg 17 med tåget och behövde ha i mig något innan dess. Fasade för det men jag åt blåbärssoppa och en skorpa. Det fick bra, tack och lov! För sedan var jag inte hemma igen förrän 22.30! Det var en asperger-träff som jag tidigare inte varit på och jag hade med mig en personal från boendet. Träffen började 18 och offeciellt slutar träffen 20, men nästan alla sitter kvar till 21 el 21.30. Igår kom vi iväg 21.50.. Hann precis med tåget hem 22.08. Jag positivt överraskad och impornerad av träffen. Som det var där, hade jag aldrig kunnat föreställa mig. Jag kände mig som en i gänget direkt, alla var öppna och alla accepterade varandra. Till och med jag vågade berätta en hel del privata saker. Rikitgt nice! Jag är super glad och nöjd efter träffen. Längtar till nästa gång! 

Dessvärre är magen fortfarande inte bra.. Sprang på toa efter frukost idag med.. Tänkte ställa in däckbytet jag hade idag, men det gick ändå. Jag kom i säng vid 23.30 igår och jag fick gå upp 8 idag för att hinna till mamma vid 9. Sedan körde vi nästan direkt och bytade däck. Jag har nästan inte ätit något idag. Åt precis två skorpor och en mugg blåbärssoppa... Vågar inte äta mycket mer. Det börjar kännas att jag får i mig aldeles för lite kalorier/energi, för jag är yr, smått illamående, dimmig och trött. Körde därför hem ganska snart efter däckbytet.. Ska vila i sängen under täcket med ipaden resten av eftermiddagen/kvällen.. Peace!

/ Nastasia

Maximal otur eller?

Igår mådde jag fortfarande inte bra trots att jag kunde sova länge den morgonen. Jag hade mycket ångest. Sedan var jag grymt nervös och orolig inför ridningen på eftermiddagen att min mage var ur balans, plus ångesten gav dessutom ingen aptit... Som om det inte var nog fick jag även hem ett brev på eftermiddagen ca 40 min innan jag skulle iväg till stallet. Det var ett brev från kommunen och jag visste direkt vad det innehöll, nämligen beslutet om kollo i sommar. Ivrig som jag var, öppnade jag det direkt. Jag bläddrade mig förbi all oviktig info till sista sidan där det antingen skulle stå "bevilja" eller "avslå". Mina ögon letade efter de orden och jag hittade ganska snabbt "att behov ej föreliggger, att avslå kollo". Fy fan alltså! Jag bara kastade det snabbt till personalen och sade snabbt "Jag sa ju det att jag inte skulle få åka.", sedan sprang jag in till mig och storgrät. Jag grät så mycket att jag nästan kräktes och jag ville bara dö. Sedan efter en stund kom en personal in till mig och jag kunde inte sluta gråta. "Snart ska vi vara i stallet, känner du att du vill? Eller ska jag avboka?". Jag tänkte länge, men ganska snart efter svarade jag att jag ändå ville iväg. Det var bara för mig att tvätta mig, snyta mig och byta om, för att sedan åka mot stallet. Väl där kände jag hur låg jag kände mig, men jag försökte att vara här och nu, och njuta av att faktiskt vara med hästen och få rida. Ridningen och allt runt omkring gick väl helt ok, jag är ju som jag är, lite svårt med kroppskontroll och för nya saker. Jag var nöjd men självklart hände det-där-som-inte-får-hända en gång.. När paniken kommer och jag tappar kontrollen.. Men men, jag är ändå nöjd speciellt eftersom jag faktiskt tog mig dit efter alla om och men.

Idag har jag varit på habben för att egentligen prata fonder, men vi pratade om att överklaga kollobeslutet. Habben hjälper mig skriva den, vi pratade kring motivering att skriva och de ska även ta kontakt med min psykolog. Jag känner mig liiiiite hoppfull, men jag vill verkligen inte bli mer ledsen eller besviken. Kollo känns som mitt allt, får jag inte åka, ser jag ingen mening att fortsätta kämpa.. För det är för kollo som jag har levt sedan jag kom hem i augusti förra året. Att nu inte ha det att se framemot, vad lever jag då för? Sedan så pratade vi även om god man, så nu ska jag söka det... Lite läskigt, men samtidigt har jag känt länge att mina svårigheter med auktoriteter inte är hållbart i längden, att jag behöver mer hjälp. Självklart ska jag ha hand om min ekonomi även om jag har god man, precis som jag gör nu. För jag anser mig nog vara bättre än många jämnåriga på just den ekonomiska biten. Vi pratade även om att när jag ska till läkaren den 30 april för läkarintyg för fortsatt ersättning vid nedsatt arbetsförmåga, även få läkarintyg för god man. Habben ska alltså hjälpa mig överklaga, ansöka om aktivitetsersättning, ansöka om ersättning för ridning och ansöka om god man. Phew, det är mycket, men ååh så bra att habben finns! Guldvärt! Idag kan jag le lite för mig själv. Idag känns det lite hoppfullt.

/ Nastasia

Psykologsamtal 1/4-2014

Jag mår och har mått lite si så där sedan jag skrev sist.. Jag upplever mer krav och förväntningar från personalen än tidigare. De säger att jag kan mer än vad jag gör och tror, att jag borde göra mer, utvecklas mer, osv. De tycker bland annat att jag borde klara av att gå ut på promenad eller gå och handla själv. "Målet är att du ska klara av ett eget boende.", sade de, men vem har bestämt det? Det får mig att bli rädd och må dåligt. Vi pratade om det hos C idag.. Det låter så bra när hon säger hur jag känner eller upplever. Hon sade att när personalen ställer högre krav, förväntningar eller ger kritik går jag i baklås. Jag blir helt oförmögen att klara det jag tidigare klarat och jag tappar allt mitt självförtroende. 

Åter igen är det jag som är känslig och jag kan bara välkomna ångesten, paniken och rädslan, att den har makten än en gång. För nu har Nastasia fått ett bakslag. Nastasia är inte längre reborn eller pånyttfödd, hon är tillbaka i gamla mönster, tankesätt och ångest.. Nastasia will not rise again..

/ Nastasia 

Jag har varit dålig på att uppdatera..

Hej! Jag har uppdaterat dåligt den senaste tiden som någon säkert märkt. Anledningen till det är att det är mycket i mitt liv just nu. Jag tränar och motionerar mycket, har möten och jobbar. Sedan är det även mycket på gång. I måndags avslutade jag min praktik som värdinna (min arbetskonsulent kallar det för paus). Jag har länge känt att det blivit för mycket intryck där, men egot, viljan och önskan om att jag visst klarar eller borde klara mina 2,5 timmar fick mig att fortsätta.. Tyvärr ter sig verkligheten inte alls så som jag oftast önskar eller vill. Missförstå mig inte. Jag trivdes jättebra med min medarbetare, med mina arbetsuppgifter och så, men energin räckte inte till.. Redan efter knappt en timme kunde jag inte hålla kvar fokos eller koncentrationen. Huvuden och ansikten smälte ihop, röster lät som mummel ungefär som zombies, jag kunde inte se klart och allt var en dimma och känslan i mina öron var som om jag var under vatten.. Dessutom var jag helt jävla utmattad/utpumpad när jag kom hem att jag inte stod ut med några syn eller hörselintryck överhuvudtaget. Som om det inte var nog var jag även turig och grinig och helt energilös samtidigt som jag var mer rastlös än någonsin. Jag hade alltså en konflikt med mig själv genom att vara helt energilös/utmattad och vara rastlös med pirr/myror i benen..

Nu har jag alltså ingen praktik eller ett jobb, men nu känner jag att jag kan göra vad jag vill. Det finns så mycket jag vill göra/testa. Jag vill ut och träffa mer folk, jag vill börja rida och jag vill börja i en teatergrupp. Detta har gjort att jag nu börjat ta tag i det och faktiskt ska jag testa på att rida redan imorgon! Jag har ridit ca ett år när jag var 10 år, men eftersom jag inte klarade av galoppen pga mitt kontrollbehov/fartfobi, fick jag inte fortsätta. Sedan ska jag börja i en träffgrupp i Malmö den 9 april. Och teatergrupp letar jag fortfarande efter. Så ja, det händer en del just nu. Snart ska jag även till läkaren, eller ja den 29 april, och diskutera bröstförminskningen.. Sen väntar jag även på besked på min ansökan om kollo i sommar... Fan nu vill jag bara få allt beviljat!

/ Nastasia

En ond cirkel.

Just i denna stund när jag skriver mår jag skit. Jag hatar hela världen men mest av allt hatar jag mig själv. Jag skrev aldrig igår eftersom jag hade fullt upp, men annars var det en riktigt bra dag. Jag träffade psykologen på förmiddagen och vi pratade om att jag var kär, vilket hon såg utan att jag ens sade något.. Hon är helt awsome! Annars pratade vi inte så mycket om annat. Sedan lagade jag lunch, nom nom kycklingwok a la Nastasia! <3 Awsomeness! Efter lunchen powerwalkade jag i ca en timme trots fortsatt träningsvärk från i lördags, plus träningsvärken från kvällen innan. Kan säga att det kändes, men åh så skönt ändå! Sedan efter powerwalken körde jag till mammy. Vi skulle hälsa på hos Trixie och även lämna det sista. Det kändes helt ok. Det kändes inte som om Trixie var min hund, dessutom kände jag inte igen den Trixie jag en gång kände. Hon var som en helt annan hund. Hon var lugn, harmonisk och go. Jag är glad för att jag fattade detta beslutet för hon har det så mycket bättre och är så mycket bättre nu! <3
Idag har jag tränat på förmiddagen trots att jag knappt kunde gå på grund av träningsvärken.. Kändes awsome ändå! Kände mig dock osynlig i morse och den dåliga känslan höll sig kvar hela dagen för att sedan byggas på allt eftersom dagen gick och mer hände. Jag fick hem mina Behåar igår som jag beställt på nätet. Den ena gillade jag inte och jag skulle skicka tillbaka den idag. Jag vet inte varför men jag mår skitdåligt över mina bröst och min vikt. En personal sade en massa saker om mina behåar, mina bröst och min vikt. Jag mådde skit efter det. Jag känner mig så äcklig, smutsig, som ett missfoster, mindre värd, i vägen, för mycket, att jag alltid gör fel osv osv osv... Sedan hatar jag mig själv för att jag känner och tänker så här. Och då hatar jag mig själv ännu mer... Det blir en ond cirkel. Om jag tänker eller känner något negativt, känner jag att jag gör fel, att jag borde skärpa mig, och då mår jag bara ännu sämre osv.. Förstår ni hur jag menar? Oftast när jag gråter försöker jag skärpa mig och det enda som händer är att jag gråter ännu mer... Hatar mig själv...
Jag säger bara... Fuck människor, fuck ångest, fuck alla jävla diagnoser, fuck känsligheten, JA till och med FUCK LIVET!
Hejdå!
/ Nastasia

Aldrig kan man få vara glad..

Jag gråter just nu när jag skriver detta.. Anledning: Personalen avvek från mina rutiner igen. De avvek inte bara från en utan tre och dessutom på samma gång :'( Jag pallar fan inte mer!! Först inte skicka sms om att det är kvällsmat om ca 10 min eller liknande, sen inte fråga mig var jag vill äta och sen även knacka på min dörr när de ska ringa men skicka sms först.. Sen så tillrättavisar de mig för att jag inte är snabb nog att svara eller pratar överhuvudtaget då jag går in i ett läge där jag är svår att nå. Jag blir pressad och stressad då.. Bagateller tycker många, men för mig är det en big deal.. Dessutom är jag känsligare när jag är trött och i sorg.

Jag hatar mig själv och jag hatar hela världen för att jag alltid ska bli behandlad så här. Jag är tydligen inte värd mer än så här och ibland mycket mindre än så..

Nu: tårka tårarna, snyta sig och sätta på något falskt leende, även om jag inte kan, alla lögner om hur bra jag mår och förbereda sig för boendemöte med en personal.. Jippi! Ibland är det jävligt roligt att vara Nastasia.. Eller inte.... :'((

/ Nastasia

Nastasia försöker förklara..

Jag vet inte riktigt hur jag ska formulera mig för att det inte ska låta fel eller bli missförstånd. Jag har sedan ca en vecka tillbaks blivit väldigt förälskad i en viss person. Han betyder allt för mig. Det är något jag först inte vetat, utan har fått till mig av andra att det är så. För mig är det ingen självklarhet det där med känslor. Jag kan ha det ganska svårt med känslor, att känna av dem, veta vilka det är och veta vilka som tillhör vad. Jag vet bara att jag blir glad och ledsen då jag tänker på honom och att jag vaknar tidigt varje morgon innan alarmet med både en oroskänsla och med en pirrande och kittlande känsla inombords. Jag kan inte bestämma att jag ska känna på ett visst sätt, då jag inte vet hur man gör. För mig är inte känslor självklara eller lätta för den delen heller. Ibland måste jag t ex fråga om någon är arg, glad eller ledsen, då jag är osäker. Jag är alltså alltid väldigt förvirrad i mina känslor och inte minst sagt just nu.

De två senaste dagarna har det känt liiiite lättare med saknaden efter honom. Jag har inte gråtit lika mycket om ens alls.. Men han finns i mina tankar 24/7. Igår gjorde jag inget speciellt men idag har jag tränat på gymmet och varit i stan med mammy. Det känns bra att göra något jag tycker om eller tycker är kul, trots ängsligheten och saknaden. Kamratgruppen i måndags gjorde nog också sitt...
Men nu är jag helt slut i huvudet att det värker och jag mår illa... Sätter punkt här. Peace and Love!
/ Nastasia

Att övervinna rädslan

Jag sjukade mig från jobb idag för att jag kände mig tjock i halsen och för att jag kände mig hängig. Men allt eftersom förmiddagen gick och jag hade vilat på soffan, blev jag bättre på den fronten men saknaden och sorgen efter min gosse blev sämre. Jag grät och jag grät, precis som alla andra dagarna sedan han åkte. Dessutom hyperventilerade jag när jag tänkte på kamratgruppen som jag skulle på ikväll. En personal och jag pratade och vi åt lunchen inne hos mig. Sedan fortsatte långa samtal med personalen ända in på sena eftermiddagen om hur vida jag ville eller inte villa åka på kamratgruppen. Det var tal om att ta med en personal men i slutändan körde jag själv i alla fall. Tack och lov för det, för som det var bra där och som jag mådde bra både där och sedan efteråt också.
Nu är jag helt slut att det får räcka så här, ska snart gå och lägga mig också. Peace and love!
/ Nastasia

Psykologsamtal 18/2-2014

Efter inlägget igår mådde jag bara sämre och sämre. Till slut orkade jag inte mer och jag ville bara försvinna. Jag tog min bil och körde, men vart visste jag inte. Jag körde till Nettos parkering i byn, stannade där för att fundera på bästa stället att försvinna till. Skogen, blev det, för där är man ensam. Jag körde dit och parkerade på parkeringen, men inte gick jag ur bilen. Nej, jag satt bara där i bilen och lyssnade på min ":'(("-spellista på spotify.. Efter ett bra tag körde jag vidare och tog stora omvägar hem. Men hem ville jag egentligen inte. Så det blev Nettos parkering igen.. Efter ett tag där i bilen blev jag rastlös och bestämde mig för att gå in på Netto bara för skoj skull. Men självklart kom paniken och ångesten fram.. "Ehmm.. tänk så tror de som jobbar på Netto att jag är en snattare på mitt sätt att systematiskt titta på varorna, på mitt stela och märkliga sätt att gå och röra mig på, på hur jag har min blick, på mitt nervösa och oroliga sätt, osv osv osv... Ja TÄNK om de tror det! Ehmmm.. jag måste handla något.... men vaaad???" Jag tittade på kakorna och kexen på vad som var billigast, men inget lockade eller så innehöll det laktos. Jag tittade då på godiset, men de i färdiga påsar eller burkar var dyra. Sedan tittade jag på lösviktsgodiset. 49 kr/kg, det är billigt! Mmmhhmm.. "Okej, hur mycket ska jag ta? Vad ska jag ta? Ehhmm, det här är för lite för att anses normalt, jag får ta lite till. Det här är nog lagom utan att de börjar undra.." Jag gick till kassan med det lilla godis jag tagit och kassörskan sade "Det blir 14 kr tack...". "Ops det var kanske lite för lite i alla fall! Shit och så kan jag bara ta det på kortet, tänk så får man inte det under en viss summa!" Sån tur var sade de inget när jag betalde och jag kom undan lindrigt, bara 14 kr fattigare....
Jag var borta i ca 2 timmar den sena eftermiddagen och jag var hemma igen precis innan kvällsmaten 17.30. Helst ville jag inte äta, så jag låste min dörr, släckte alla lampor och satte mig i soffan... En personal kom i till mig ungefär då och vi pratade en stund... Och så bla bla bla... Jag åt lite till slut efter att hon fått ut mig, sedan bla bla bla... Och jag ville gå och lägga mig... Sova bort allt...
Sedan kom tisdag och jag hade fått sova ordentligt den natten, mycket drömmar... Och så var det dags igen för psykologsamtal... Jag berättade allt om gårdagen, om helgen, om allt... Hon tyckte att jag var mer stabil i mitt tankesätt och i min ilska förra gången i torsdags när vi träffades, och att idag var det precis tvärtom. Jag är tydligen alltid väldigt arg och ilsken inombords och när jag då dessutom blir utsatt på olika sätt, riktar jag den ilskan och aggressionen mest mot mig själv genom att vara destruktiv på olika sätt. Att jag körde iväg igår var för att straffa personalen, gör de oroliga, för spänningen och för att göra något jag har kontroll över. Jag vet inte riktigt vad jag ska säga om det, men jag antar att hon har rätt. Jag är mest förvirrad i mina tankar och känslor. För tydligen var det inte ADHD-medicinen som gjorde mig så här känslig enligt C, utan jag har alltid varit det och kommer alltid att vara det.. Kul... liksom... Vadå, så jag ska gå runt och känna mig sårad och hatad resten av mitt liv? Ja, tydligen. Och det är HELT OK!
/ Nastasia

Jag är högkänslig - Psykologsamtal 13/2-2014

Idag hos C pratade vi om att psyk hade ringt henne och informerat om avslutad ADHD-medicinering och om hur det kändes och så vidare. Men mest pratade vi om min psykotiska episod och vad min läkare sade på mötet igår om just det.. C tror eller är ganska säker på att jag inte är psykotisk eller har benägenhet till att bli det. Jo, med en sådan stark medicin som ADHD-medicin är och som gör dig känslig, blir jag psykotisk eftersom jag redan är mer sårbar och känslig utan medicin. I den vevan nämnde C även en förkortning jag aldrig hört talas om, HSP (High Sensitive Personality), och att jag tydligt är det.
Jag har googlat på det när jag kom hem och jag blev glad när jag läste om det, då jag kände igen mig och för att det inte är en diagnos att vara känslig! Kan ni förstå att det jag trott varit ett stort ensamt problem som bara Autister känner, känner även vanliga människor!? Det är alltså inte stört att vara känslig, det är ingen diagnos och du är inte sjuk, det är en personlighet. Jag är helt euforisk! Jag är inte störd! Jo bara liiiite ;)
/ Nastasia

Jag är värd att bli behandlad väl och med respekt.

Jag har länge hatat att gå till tandläkaren eftersom jag alltid blivit illa behandlad. Jag som har grönt kort, har mina diagnoser och problem, borde bli behandlad med mer respekt. För någon vecka sedan var jag hos tandläkaren för en sådan där årlig kontroll och jag har aldrig blivit så bra bemött i hela mitt liv!

Förr. 
Tandläkaren - Äter du godis?

Jag - Nej.
Tandläkaren - Dricker du läsk?
Jag - Nej..
Tandläkaren - Röker du?
Jag - Nej...
Tandläkaren - Dricker du kaffe?
Jag - Ja?
Tandläkaren - Mycket?
Jag - Nej... max tre koppar om dagen...
Tandläkaren - Okej.
Det blir tyst. Tandläkaren tänker.
Tandläkaren - Andas du med munnen?
Jag - Ja..?
Tandläkaren - Sluta med det!

Sedan har jag även blivit utskälld för att jag borstat för hårt, för nätt, för sällan, med fel tandborste, att jag borde använda mer munskölj och använda tandtråd trots tättsittande tänder.. En gång fick jag till och med hem en lapp om hur man borstar tänderna... -.- Som om jag inte vet det liksom???

Nu.
Tandläkaren - Du äter inte mycket godis eller dricker läsk va?
Jag - Nej men ibland.
Tandläkaren - Jaja det förstår jag. Du röker inte heller, ellerhur?
Jag - Nej.
Tandläkaren - Vad har du för tandborste? Eltandborste?
Jag - Ja, jag har precis skaffat en.
Tandläkaren - Jättebra. Sköljer du munnen med något?
Jag - Ja varje kväll men just nu är den slut.
Tandläkaren - Och tandtråd?
Jag - Jag har försökt, men jag kan inte.
Hon tar fram en plackers, en sådan tandtråd på skaft och provar själv på mig. Den fastnade direkt. Såg hur hon blev nervös och orolig. Hon ryckte både länge och väl. Mitt huvud rycktes med flera gånger. Men till slut fick hon ut den.
Tandläkaren - Jag förstår att du inte kan använda tandtråd. Du har väldigt tätt mellan dina tänder.
Jag- Tack! Äntligen någon som förstår. Du anar inte vad andra har skällt på mig och sagt att jag ska använda det ändå..
Tandläkaren - Jag tycker verkligen inte att du ska använda tandtråd. Vi måste hitta andra sätt att rengöra mellan tänderna. Jag ska visa dig några förslag jag har.
Hon visar mig mellanrumsborste och jag får med mig en hem.
Jag berättade även om den tandläkaren som sade åt mig att sluta andas, hon tyckte det var för jävligt och helt sjukt.

Jag var hos denna braiga tandläkaren idag igen för en ordentlig rengöring mellan tänderna bland annat. Waow! Vad ska jag säga? Hon är för underbar. Vanligtvis har jag blivit utskälld för att jag har behövt svälja mitt i allt eller att min tunga puttar undan alla saker man har i munnen. Inte hon här, hon förstår att jag måste svälja eller att tungan får panik. Hon berömde mig även för att borsta mina tänder bra, vilket ingen har gjort hitintills! Det är helt sjukt, och jag är så sjukt glad att jag äntligen duger. Jag gör alltid mitt bästa och duger inte det, då duger jag inte som person i princip. Tack underbara tandläkare! Hon får mig att äntligen tro på mig själv och min tandskötsel igen.
Det sprudlar glädje och lycka inombords. Jag är värd att bli behandlad väl och med respekt. Det kunde jag inte tro för ett år sedan...
/ Nastasia

Att erkänna för sig själv

Jag tycker det är extremt svårt att erkänna för sig själv att jag t.ex är trött, energilös eller utmattad. Att jag då behöver vila och vara ensam och kanske till och med ställa in aktiviteter på grund utav det. I förrgår var jag så fruktansvärt nervös och orolig för morgondagen. Jag var både orolig för mötet jag skulle ha med min psykolog, men jag var även orolig för om jag skulle orka allt den dagen. Först jobba, sedan möte med psykolog + åka färdtjänst, och sen teater på kvällen och se Arlövs Revyn. Om jag måste välja bort något, vad ska jag då välja? Jobbet. Det gjorde jag. I onsdags kväll skrev jag till min handledare att jag inte kunde komma på grund av läkarbesök. För nog var min psykologtid en oförberedd tid.
Mötet med psykologen gick bra igår. Vi lade upp en negativ (inte behålla) och en positiv (behålla) lista med att ha Trixie. Jag hade ca två på den positiva sidan och kanske tio på den negativa sidan. Sedan pratade vi om hur det skulle vara att både behålla eller inte behålla henne. Allt lutade självklart åt att som det är nu, är det inte bra, varken för mig eller Trixie. Hon far inte illa, nej, men hon kunde haft det bättre och jag hade kunnat vara bättre, men jag kan inte. Vi bestämde att jag inte ska behålla henne och jag känner mig nöjd med det beslutet. Självklart kommer det att finnas stunder när jag tänker tillbaks och undrar om jag gjorde rätt beslut, men då kan jag också bara se tillbaka på min positivt/negativt-lista och bli påmind om att det ändå var rätt beslut. Missförstå inte mig, jag älskar Trixie, det gör jag verkligen, men inte sådär helhjärtat och "tills döden skiljer oss åt" som med Chilly, förstår ni hur jag menar? Än en gång måste jag erkänna för mig själv och denna gång att jag inte kan vara den mamman Trixie behöver, men det säger inte att jag är en dålig mamma.. Jag älskar Trixie och jag tycker hon är värd en bättre mamma, därför ska jag ge bort min bebis.
/ Nastasia

Favorit i repris

Tänk dig att ha en kamp varje dag du vaknar, en kamp om total utmattning.

En kamp om att göra allt det där alla andra kan göra bara sådär. 

En kamp om all den ångest, stress och oro du påverkas av varje dag.
En kamp om att orka vara kvar i en värld som inte tillhör dig.

Tänk dig att allt du gör stjäl tredubbelt av den energi du bär på, att du ständigt är trött, att du aldrig känner dig pigg, utvilad eller fräsch.

Tänk dig att du ibland varken kan röra dig, stå, gå eller ens prata på grund av den trötthet och den extrema ångest du utsätts för dagligen.

Tänk dig att du har värk i kroppen, huvudvärk, magproblem, känner yrsel, illamående, ont öronen osv på grund av ångest och för de perceptioner du är känslig för.
Tänk dig att vara känslig för närhet, att inte vilja bli kramad, eller rörd överhuvudtaget.

Tänk dig att förlora all koncentration du har bara genom att någon tappar en penna, eller någon ställer ner en kaffekopp. 

Tänk dig att bli sviken av din familj, sjukvården, skolan och samhället.

Tänk dig att du inte har någon som förstår dig. 

Tänk dig att ständigt känna dig ensam och inte ha några vänner men att du vill ha, men inte kan för du vet inte hur man tar kontakt eller hur man samtalar.

Tänk dig att du får höra att du kan mer om du bara vill, att du är lat, när du redan gjort precis allt du kan och lite till..

/ Nastasia

Det blev bara värre och värre..

Jag mår så jävla dåligt just nu och har gjort sen i eftermiddag. Jag har trots det ändå kunnat fixa allt med Trixie. Klippt nos och tassar, filat klor, badat, fönat och borstat henne.. Så nu är hon helt klar inför den riktiga klippningen imorgon.

Det har varit jättejobbigt idag med vikarier som inte vet något. Jag undrar allvarligt vad de egentligen vet.. Idag tog de fel med att ringa på min dörr, fråga var jag skulle äta, de visste inte att det skulle handlas idag, eller att vissa hade kvällsaktivitet som gjorde att de blev sena till kvällsmaten och de missade helt att jag hade köket. Okej, tänker ni, det är väl inte så farligt. Jo! En avikelse eller förändring kan jag klara men FEM stycken!! Nej det är aldeles för mycket för mig att hantera och klara av.. :(( Känner mig så grymt ledsen och jag har sjuk ångest just nu.. :'(( Sedan är det även andra småsaker hela tiden som vikarierna inte har koll på som gör mig ångestfylld. T ex skulle kvällsmaten vara i tunnbrödsrullar med köttfärsröra i och då ändrade de det till att ha röran för sig och brödet bredvid. Så har vi aldrig ätit tunnbrödsrullar.. Till och med en annan boende blev orolig för det och visste inte hur han skulle äta det. 

Assååå jag vill bara dö just nu... Pallar inte känna så här och jag pallar inte leva så här känslig! Hoppas jag somnar jävligt gott i natt och inte vaknar imorgon... 

/ Nastasia