Jag är inte ensam med Asperger!

Jag fick min Asperger diagnos (eller egentligen Autism) år 2009. Innan dess har jag alltid känt mig annorlunda och ensam i mitt sätt att vara på, men tänkt att jag nog kunnat bli som andra om jag baraanstränger  mig lite mer än de 150% jag redan gett.. Efter diagnosen insåg jag att det aldrig skulle ske och jag kände mig ensamare än ensamast. Många med Asperger har själv begärt en utredning för att få veta om de har det. Min historia ter sig lite annorlundare än så. Jag fick min diagnos då jag bara skulle till en psykolog för psykologbedömning ang mitt hälsotillstånd. Jag hade ingen aning om de test han gjorde på mig, vilken betydelse de skulle ha för min framtid. Varför jag skriver detta är för att igår kväll var jag på en träff i stan, samma träff som för två veckor sedan, där vi pratade mycket kring diagnosen och hur vi fick den. Träffen började som vanligt kl 18 men sen pratade vi så länge att klockan hann bli 23.15 innan vi avslutade.. Jag måste säga att även om det är jobbigt för mig att träffa andra så där, är det mest givande då jag för första gången i mitt liv inte känner mig ensam. Det är svårt att förklara men alla på träffen har/haft det tufft i livet med depressioner, psyk, självskadebeteende, ångest osv.. Klart att det finns många som har det tufft, men att sitta ner och prata med andra som har samma problem eller liknande är något helt annorlunda än att bara höra från andra att jag inte är ensam. Förstår ni hur jag menar? Personalen här säger jämt att jag inte är ensam om att må dåligt, ha ångest och så vidare. Det gör ont att höra, eftersom det visar den okunskap de har om Asperger. Alla på träffen har Asperger, inklusive ledaren. Alla förstår, alla lyssnar och ingen dömer det vi pratar om. De flesta bara nickar och instämmer när man berättar hur hemskt man haft det eller något man upplevt. Jag vet inte vad jag mer ska säga. Det finns inte ord att beskriva den samhörighet och delaktighet jag känner. Jag är mållös. 

/ Nastasia