Nastasia tycker till!

/ Nastasia

Så här känner jag...

/ Nastasia

Jag vet inte vad jag ska göra av alla känslor...

Konichiwa! Just nu är Nastasia så full av känslor att hon inte vet vart hon ska göra av dem. Det är ilska, irritation, sårad, ledsen, och en känsla av att ingen förstår... Jag blir så trött men mest av allt blir jag arg! Jämt ska andra kritisera och ifrågasätta mig och mitt sätt att vara på. Låt mig vara! Jag är som jag är! Jag är inte, fungerar inte och reagerar inte som er! Så kom inte med era jävla åsikter om hur jag borde vara, fungera eller reagera! Kom inte och säg vad jag ska eller inte ska göra! Jag gör mitt bästa utifrån mina förmågor och begränsningar. Kom inte och kritisera mig när jag gör mitt bästa och lite till. Hur fan tror ni att det känns att höra att du inte duger när det enda du gör är att kämpa som ett djur? Jag är så jävla arg att jag nästan gråter..
/ Nastasia

Eurovision

Vet ni vad jag lade märke till vid första semifinalen av eurovision? Två låtar gick vidare med helt motsägelsefulla namn. Ena låten heter "Love surrvives", och den andra "Love kills". Är det bara jag eller är det inte lite kul? Ännu roligare är det eftersom båda är bra låtar. Haha! Men min favorit var Danmark.

I kvällens semifinal fick jag tre favoriter direkt. Ungern, Albanien och Schweiz. Självklart är Finland och Norge också bra och andra också men Ungern, Albanien och Schweiz är favoriterna. Heja! Heja!

Vet ni en sak till? Låter det inte som Island "eg a lif" sjunger "Jävla liv"? Hahaha jag kan inte låta bli att höra det xD

/ Nastasia

Svår period

Jag har en svår period just nu då jag vill så mycket men vet inte hur. Jag vill gå långa promenader med Trixie, jag vill sola, jag vill se på film/tv-serier, jag vill plugga, jag vill sova, jag vill vara social och jag vill ut och göra saker bland annat. Helst vill jag göra allt samtidigt och jag vill se resultat direkt. Orken finns inte att göra allt. Det gör det svårt att prioritera, organisera och välja. Resultatet har blivit att inget har blivit gjort eller bara något litet. Jag måste skärpa mig och göra en lista med allt jag vill göra för att skriva dem i den ordning de är viktigast. Sedan kan jag försöka göra dem i den ordningen. När orken sen är slut, så är den. Det jag förmodligen orkade med var ändå det viktigaste. Låter det som en bra idé?
Ska försöka mig på det snabbt nu då, sen måste jag sova! God natt!
/ Nastasia

Ljuset i min mörka tillvaro

Min bebis är ljuset i min mörka tillvaro.

Min sinnesstämning är en berg och dalbana. Det finns stunder av nedstämdhet, då jag inte vill leva och stunder av lycka, då jag är taggad till livet. Idag har jag upplevt båda, och så brukar det vara. Jag känner mig väldigt lycklig just nu men innan idag var det inte alls så. Jag var riktigt nere innan idag. Imorgon hoppas jag att jag vaknar lika lycklig som jag är nu och inte nere som imorse. Jag är så trött på att ständigt åka denna berg och dalbana, att jag inte kan se backarna, var det går ner och var det går upp igen. Ovissheten. Sedan gillar nog ingen svackor.. Jag vet bara inte hur normalt det är att känslorna pendlar nästan varje dag av att vilja dö och av att inget är omöjligt, vara lyrisk, euforiskt glad. Är det normalt? Jag vet inte.
Nu ska jag i alla fall se klart på Let's Dance!
/ Nastasia

I skogen med Trixie

Det har varit en toppen första maj idag. Tänk att nu är våren verkligen här! Det säger man, men det känns verkligen så. I förmiddags satt jag i t-shirt ute en bra stund. Solade? Nja.. Kanske lite då :p Mest var det sällskap och få lite ljusterapi, energi. Var även och såg demostrationståget där det även bjöds på gratis korv :) Nam nam! Nu i eftermiddag var vi alla i skogen, inklusive Trixie såklart! Gud så skönt och mysigt! Hade med min kamera som legat länge i en låda utan att bli använd. Så det var länge sedan jag fotade men det var sjukt kul att fota! Måste bli bättre på att göra det bara ;) Fotade lite natur men även Trixie såklart! Djur är roligast att fota men andra saker går också bra.
När vi kom hem satte vi oss och fikade ute i solen. Gud så varmt det var även då! Måste bli bättre på att vara i solen för den ger energi och så ser jag kanske inte ut som ett spöke när jag går i byn heller.. Jag undrar ibland vad folk tänker om mig när jag går i byn. Oftast stannar tanken där men jag är nyfiken, samtidigt som jag nog inte vill veta. En personal berättade idag i alla fall hur hon ser mig. Hon sa att jag är talangfull. Att jag är bra på att fota och laga mat, har humor, är empatisk och en djurvän. Det känns bra att höra positivt om sig själv för det behöver man för att kunna växa som person. Det är ofta jag undrar vem jag är, vad jag gillar och är bra på. Det känns skönt att ha fått det till mig. Förr hade jag nog inte kunnat ta det till mig, men idag kan jag nog det på ett annat sätt. Jag tror på henne. Samtidigt som jag vet att alla upplevelser är unika och ens egna. En annan kanske upplever mig helt annorlunda..
Men men, nu får jag sluta grubbla.. Ska ut med Trixie nu också innan kvällsmaten sen blir det mys ensam ikväll med bra tv-program och Trixie. Ha det!
/ Nastasia

Jag är en illusion

Sitter på bussen på väg hem från psykologen. Det gick väl bra. Jag är bara något nedstämd och negativ just nu att vi nästan bråkade. Jag är värdelös. Jag är ful. Jag är sämst. Jag är hyperkondriker. Jag är en fantasi, en illusion.. Hon tycker inte det. Det spelar ingen roll vad hon tycker för jag har fått det bekräftat att jag inte duger, att jag inte kämpar tillräckligt, att jag är ful, att jag inbillar mig massor osv.. Om folk säger så till mig, folk som känner mig, är det inte sant då? Det är bara i min fantasi som jag duger, är snygg och existerar..
Ledsen att behöva säga det men om jag bara är en illusion, är bloggen det med, ja hela mitt liv, jag existerar inte..
/ Nastasia

Ingen förståelse eller empati

Emelie är min svägerska och hon är en bra person på många sätt. Vi kan ha det roligt ihop. Men hennes idéer och åsikter om mig är inte helt ok. Hon tycker att jag gör mig begränsad, att jag inte tänjer på mina gränser, att jag inte försöker, att jag ger upp för lätt osv. Fan vad jag blir ledsen alltså! Hon vet inte vem jag är. Jag tänjer på mina gränser nästan varje dag, jag utmanar mig själv, jag försöker och jag ger inte upp. Jag försöker att inte vara begränsad. Bara för att jag har självinsikt och kan känna av mina begränsningar, då gör jag mig begränsad? Jag vet oftast när det blivit för mycket och då tar jag en paus. Hon tycker visst jag kan jobba till exempel. Hon förstår inte. Om jag inte orkar dammsuga, eller laga mat en helt vanlig vardag, hur ska jag då orka jobba? Jag försökte förklara, men hon är envis. Känner mig misslyckad. Hon tror inte på mig. Hon tror jag överdriver allt. Att jag är hyperkondriker. Jo, men visst är jag det. Absolut! Jag bara fejkar att jag är trött, för det syns ju inte på mig? Jag fejkar ångest och panikångest. Jag fejkar även att jag är laktosintollerant, det är därför jag kan få koliksmärtor och diarré. Hela jag kanske bara är fejk, ett skämt? Jag kanske inte existerar?
Fan alltså! Jävla piss! Är det någon som förstår mig? Hur jag har det? Någon?
Nu vill jag bara gå i ide en vecka eller två. För detta drog musten ur mig.. Fan!
/ Nastasia

Nastasia tycker till!

Jag tycker det är hemskt varje gång jag går förbi en rastgård och skylten "Hundar för ej vistas inom lekplatsen" är uppsatt. Vad sägs om en ny bättre skylt, åtminstone på en av alla de hundra lekplatser som finns i byn, "Barn får ej vistas inom hundlekplatsen"? Klart att barn är välkomna i vuxnas sällskap och med sin hund. Men det ska vara en lekplats avsedd för hundar med agilty banor och liknande. Det finns agility banor lite runtom i landet. Sett en i Malmö. Dock var den inte inhägnad. Sedan dess att jag såg den har jag velat se fler sådana. Lite träplankor som bildar en ramp och alla de hinder en agilitybana har. Det kan väl inte kosta en förmögenhet? Kan kommunen bygga nya hus, riva fina grönområden, bygga nya lekplatser till barnen, kan de (ursäkta ordvalet) för fan bygga en rastgård för oss hundägare?
/ Nastasia

Gynekologen

Jag anser att jag har det jobbigt med PMS, oregelbunden mens och nedstämdhet pga det . Det tyckte inte gynekologen när jag var där idag. "Det är normalt.", var hennes kommentar på allt. Tack för ditt stöd liksom. Min upplevelse är så här, och vi är olika. Jag fick lära mig av rektorn på min skola en gång, "En upplevelse kan ALDRIG vara fel, men man kan ha fel.". I alla fall, gynekologen gjorde en undersökning, tog cellprov och gjorde ultraljud. Och jag fick positiva besked. Jag är nu fri från min PCOS, cystor på äggstockarna. Hennes kommentar var, "Du är en frisk kvinna.". Sedan sa hon även "Jag tror inte du har PMS.". Ändå rekommenderade hon annat preventivmedel som ska hjälpa vid PMS. Idag har jag minipiller och hon rekommenderade p-piller och p-stav. Jag frågade henne om p-spruta, och jag var beredd på ett blankt nej pga att jag är för ung och aldrig fått barn. Istället sa hon att det också är ett alternativ och jag fick en broschyr om p-stav, p-piller och p-spruta. Jag frågade även om att ta bort allt, min kvinnlighet, det skulle jag inte gjort. Hon blev lite rasande och sa "NEJ! NEJ! NEJ! Du är för ung! Du har inte fått barn ännu! NEJ! NEJ! NEJ!". Hehe ^^ dumma mig! Även om jag vill det, vill jag först prova allt annat först. Det lutar åt p-spruta, för att slippa mensen helt. För det är det jag vill. Jag är inte som alla andra, för mig är det en big deal att ha mens och jag är beredd att göra allt för att slippa det..
/ Nastasia

Bristande kunskap i skolan

Igår var en omtumlande dag för mig och jag har inte riktigt smält allt än. Första tanken och känslan av att få bekräftat att det man undrat eller trott hela sitt liv är en lättnad. Men allt eftersom kommer ledsamheten, ilskan och frågorna. Varför fick jag ingen hjälp tidigare? Varför såg inte skolan mig?
Helt ärligt. Vad är det för samhälle vi lever i!? De såg inte min dyslexi, de kallade mina lässvårigheter för ett mysterium, de visste om dem, men agerade inte. De såg inte min autism, de sade att jag var speciell men ifrågasatte inte om något låg bakom mitt sätt att vara på som var långt ifrån normalt, de valde att blunda. De såg inte min uppmärksamhetsstörning och koncentrationsstörning, de sade att jag var lat för att jag inte kunde arbeta i skolan i den stökiga miljön men arbetade jättebra hemma.
Det borde vara ett krav för att få jobba som lärare att ha utbildning i barn med särskilda behov!!!! Så de vet vad som kännetecknar olika funktionsnedsättningar och hur man upptäcker dem lättast.. Eller håller ni inte med??
/ Nastasia

Något att tänka på vad gäller risker

Att skratta är att riskera att verka löjlig.

Att gråta är att riskera att verka sentimental.

Att sträcka ut handen mot en annan människa är att riskera att bli involverad.

Att uttrycka sina känslor är att riskera att visa upp sitt rätta jag.

Att lägga fram sina ideal, sina drömmar inför en publik är att riskera att förlora dem.

Att älska är att riskera att inte bli älskad tillbaka.

Att leva är att riskera att dö.

Att hoppas är att riskera att bli förtvivlad.

Att försöka är att riskera att misslyckas.

Men risker måste tas, för den största risken man kan ta i livet är att inte ta några risker alls. En människa som inte riskerar någonting, gör ingenting , har ingenting och är ingenting. Hon kanske undviker lidande och sorg , men hon kan inte lära, känna, förändras, växa, älska och leva. Kedjad av sina säkerhetsföreskrifter blir hon en slav, som har förverkat sin frihet. Bara en människa som tar risker är fri!

/ Nastasia

Tummen upp

För linser! ;D Om de bara hade varit gratis också...
Jag grubblar mycket. Och jag kom på en sak när jag satt i min egna lilla värld, och grubblade.. Om du är bind, döv eller rörelsehindrad, då får du oftast hjälpmedel gratis. Om du bara ser dåligt, som jag, måste jag köpa mina glasögon eller linser som också är ett hjälpmedel. Hur går det ihop? Jag kan inte hjälpa att min syn är nedsatt precis lika mycket som en annan inte kan hjälpa att han hör dåligt och behöver hörapparat. Undra varför det är så...
/ Nastasia