Igår mådde jag fortfarande inte bra trots att jag kunde sova länge den morgonen. Jag hade mycket ångest. Sedan var jag grymt nervös och orolig inför ridningen på eftermiddagen att min mage var ur balans, plus ångesten gav dessutom ingen aptit... Som om det inte var nog fick jag även hem ett brev på eftermiddagen ca 40 min innan jag skulle iväg till stallet. Det var ett brev från kommunen och jag visste direkt vad det innehöll, nämligen beslutet om kollo i sommar. Ivrig som jag var, öppnade jag det direkt. Jag bläddrade mig förbi all oviktig info till sista sidan där det antingen skulle stå "bevilja" eller "avslå". Mina ögon letade efter de orden och jag hittade ganska snabbt "att behov ej föreliggger, att avslå kollo". Fy fan alltså! Jag bara kastade det snabbt till personalen och sade snabbt "Jag sa ju det att jag inte skulle få åka.", sedan sprang jag in till mig och storgrät. Jag grät så mycket att jag nästan kräktes och jag ville bara dö. Sedan efter en stund kom en personal in till mig och jag kunde inte sluta gråta. "Snart ska vi vara i stallet, känner du att du vill? Eller ska jag avboka?". Jag tänkte länge, men ganska snart efter svarade jag att jag ändå ville iväg. Det var bara för mig att tvätta mig, snyta mig och byta om, för att sedan åka mot stallet. Väl där kände jag hur låg jag kände mig, men jag försökte att vara här och nu, och njuta av att faktiskt vara med hästen och få rida. Ridningen och allt runt omkring gick väl helt ok, jag är ju som jag är, lite svårt med kroppskontroll och för nya saker. Jag var nöjd men självklart hände det-där-som-inte-får-hända en gång.. När paniken kommer och jag tappar kontrollen.. Men men, jag är ändå nöjd speciellt eftersom jag faktiskt tog mig dit efter alla om och men.
Idag har jag varit på habben för att egentligen prata fonder, men vi pratade om att överklaga kollobeslutet. Habben hjälper mig skriva den, vi pratade kring motivering att skriva och de ska även ta kontakt med min psykolog. Jag känner mig liiiiite hoppfull, men jag vill verkligen inte bli mer ledsen eller besviken. Kollo känns som mitt allt, får jag inte åka, ser jag ingen mening att fortsätta kämpa.. För det är för kollo som jag har levt sedan jag kom hem i augusti förra året. Att nu inte ha det att se framemot, vad lever jag då för? Sedan så pratade vi även om god man, så nu ska jag söka det... Lite läskigt, men samtidigt har jag känt länge att mina svårigheter med auktoriteter inte är hållbart i längden, att jag behöver mer hjälp. Självklart ska jag ha hand om min ekonomi även om jag har god man, precis som jag gör nu. För jag anser mig nog vara bättre än många jämnåriga på just den ekonomiska biten. Vi pratade även om att när jag ska till läkaren den 30 april för läkarintyg för fortsatt ersättning vid nedsatt arbetsförmåga, även få läkarintyg för god man. Habben ska alltså hjälpa mig överklaga, ansöka om aktivitetsersättning, ansöka om ersättning för ridning och ansöka om god man. Phew, det är mycket, men ååh så bra att habben finns! Guldvärt! Idag kan jag le lite för mig själv. Idag känns det lite hoppfullt.
/ Nastasia
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar