Att erkänna för sig själv

Jag tycker det är extremt svårt att erkänna för sig själv att jag t.ex är trött, energilös eller utmattad. Att jag då behöver vila och vara ensam och kanske till och med ställa in aktiviteter på grund utav det. I förrgår var jag så fruktansvärt nervös och orolig för morgondagen. Jag var både orolig för mötet jag skulle ha med min psykolog, men jag var även orolig för om jag skulle orka allt den dagen. Först jobba, sedan möte med psykolog + åka färdtjänst, och sen teater på kvällen och se Arlövs Revyn. Om jag måste välja bort något, vad ska jag då välja? Jobbet. Det gjorde jag. I onsdags kväll skrev jag till min handledare att jag inte kunde komma på grund av läkarbesök. För nog var min psykologtid en oförberedd tid.
Mötet med psykologen gick bra igår. Vi lade upp en negativ (inte behålla) och en positiv (behålla) lista med att ha Trixie. Jag hade ca två på den positiva sidan och kanske tio på den negativa sidan. Sedan pratade vi om hur det skulle vara att både behålla eller inte behålla henne. Allt lutade självklart åt att som det är nu, är det inte bra, varken för mig eller Trixie. Hon far inte illa, nej, men hon kunde haft det bättre och jag hade kunnat vara bättre, men jag kan inte. Vi bestämde att jag inte ska behålla henne och jag känner mig nöjd med det beslutet. Självklart kommer det att finnas stunder när jag tänker tillbaks och undrar om jag gjorde rätt beslut, men då kan jag också bara se tillbaka på min positivt/negativt-lista och bli påmind om att det ändå var rätt beslut. Missförstå inte mig, jag älskar Trixie, det gör jag verkligen, men inte sådär helhjärtat och "tills döden skiljer oss åt" som med Chilly, förstår ni hur jag menar? Än en gång måste jag erkänna för mig själv och denna gång att jag inte kan vara den mamman Trixie behöver, men det säger inte att jag är en dålig mamma.. Jag älskar Trixie och jag tycker hon är värd en bättre mamma, därför ska jag ge bort min bebis.
/ Nastasia